I föreställningen "Sista matchen" samlar Jens Hultén sina erfarenheter från både Hollywood och Sverige. Här lyfter han även fram erfarenheter av missbruk och tankar kring världsläget – både i det lilla och det stora.
Det är först nu han har modet att göra en monolog i eget namn, presentera en föreställning som både skaver och charmar.
Skådespelaren Jens Hultén förknippas av många med rollen som Seth Rydell i Johan Falk-filmerna som skapades av den värmländske filmaren Anders Nilsson. Mest känd är han för sina roller i stora Hollywoodproduktioner som "Mission Impossible - Rogue Nation" och Bond-filmen "Skyfall". Där satte han hårt mot hårt mot Tom Cruise respektive Daniel Craig – Jens Hultén har en bakgrund inom kampsporten och har ofta gjort väldigt fysiska roller. Men nu gör han en av de kanske tuffaste rollerna hittills i karriären, i "Sista matchen" går han en match mot sig själv.
– Det är fritt fram för tolkningar, säger Jens Hultén.
– Föreställningen handlar till stora delar om mitt liv, men det är ändå en roll jag spelar. Det är en man som ska göra upp med sitt förflutna. Personligen är jag klar med det, jag har varit nykter och skötsam i 23 år nu.
Manuset bygger på egna erfarenheter och är skrivet i samarbete med Benny Haag. För regi svarar Rickard Günther.
– Jag tar med publiken in i den här mannens huvud, de kommer att få egna associationer – "Fan, kan det vara på samma sätt för mig!?", fortsätter Jens Hultén.
– Föreställningen är allmängiltig oavsett man har ett alkoholmissbruk eller ej, pjäsen glider också in på existentiella frågor kring mänskligheten – hur beter vi oss?
Han liknar mänskligheten vid en gräshoppssvärm som far fram över jorden.
– Vi tar det vi vill ha tills det inte finns något kvar. Sedan undrar vi hur fan vi ska lösa det. Det påminner om det en alkoholist gör – den rusar fram och lämnar äktenskap och barn, jobb och sin egen själ i bakvattnet. Till slut når han en punkt där han tänker "Vad fan ska jag göra nu?". Då krävs det en stor förändring. Det samma gäller mänskligheten i stort.
Tillsammans med Benny Haag har han arbetat fram något personligt och låtit det obekväma, det som skaver ta plats.
– Alkoholen har haft en stor roll i mitt liv, men det här är inget "Sommar i P1 med Jens Hultén", det är teater. En saga för vuxna människor som har levt livet.
Berätta varför du har valt titeln "Sista matchen".
– Det var Bennys idé. Det handlar om att tiden är begränsad. Vad händer med en person som får reda på att den har bara si eller så långt kvar att leva? Vad gör man med den tiden? Vad gör mänskligheten om den får en viss tid utmätt? Egentligen är vi alla bojade av dödens närvaro redan från dag ett. Men just när man får reda på sin deadline, att det bara är x antal månader kvar, då blir det något annat. Eftersom jag har sysslat med kampsport hela mitt vuxna liv placerade vi handlingen i ett omklädningsrum där en boxare gör sig redo för att gå sitt livs sista match.
Det blir en bra metafor också?
– Ja! Metaforer är väldigt bra när svåra saker ska förklaras. Fakta och tabeller är jävligt svårt att ta till sig, men metaforer är ett bra sätt att beskriva en komplicerad verklighet på ett enkelt sätt.
"Tröttnar på snaggad gangster"
Det enskilda missbruket som människan brottas med är ett tema i pjäsen.
– Men i det lyfter vi blicken så att vi förstår att det gäller oss alla – på ett eller annat sätt.
Snart är Jens Hultén aktuell med en roll i Lasse Hallströms film om konstnären Hilma af Klint, dessutom har han under den senaste tiden synts i serier som "Partisan", "Bäckström" och "Systrar 1968".
– Anledningen till att den här föreställningen kom till just nu är till stor del att jag länge velat stå ensam på en scen och göra en monolog. Just att stå med en berättelse på scenen är det ultimata för en skådespelare. För mig är det så i alla fall. Att få äga scenen helt själv.
Det borde samtidigt vara bland det svåraste?
– Jag tror det, det här är första gången jag gör det. Svårigheten ligger i att det är en jävla massa text att sopa i sig, det ska hålla i två timmar.
– Men jag är inte helt ensam, min son Eddie är med mig och bidrar med musik, ungefär som ett soundtrack till en film. Eddie har själv fått barn så jag är farfar. Det är en familjegrej den här pjäsen, den är innerlig. Tunga ämnen, men med mycket charm.
Från Hollywood till svenska teaterscener, är det viktigt för dig att söka nya stigar?
– Det är det för alla konstnärer. Att spela snaggad gangster tröttnar man lätt på. Även om de rollerna har varit fantastiska att få göra, de har gjort mig folklig vilket har lett till att jag nu kan resa runt med en pjäs i mitt eget namn.
Det är kanske också först nu du har modet att göra det?
– Det är ju den stora grejen. För mig, i mitt liv just nu, är det här den perfekta saken att göra.
Den ackumulerade erfarenheten du samlat på dig, får du spela med nu.
– Det kan man lugnt säga, en bra sammanfattning. Från mitt missbruk till mina existentiella tankar kring mänskligheten, om Gud eller inte Gud, klimat eller undergång – det uppskruvade läge som råder just nu med krig, pandemi, inrikespolitik och klimat gör "Sista matchen" till något allmängiltigt. Det är stökigt nu, inte minst med sociala medier som ger var och en en megafon.
– Egentligen är det inte så svårt, vi människor har svaren. Men så går vi in i detaljer, börjar ställa vi mot dom och sätta på oss olika symboliska färger och utrota varandra. Det är så makalöst korkat. Vi kan överleva utan allt det där.
Samtidigt så tragiskt mänskligt.
– Ja, det är där vi är. Vi har inte kommit längre i vår utveckling så vi får laga efter läget. Men vi måste väcka frågan – är det verkligen så här vi vill ha det? Nästan ingen skulle svara ja på den frågan. Men vi är känslostyrda, vi låter känslan gå före kontemplation och intellekt. Här kommer ytterligare en metafor – tänk om förnuftet tog känslan på sina axlar och gick vägen fram, istället för som nu att känslan släpar med förnuftet i ett koppel.
Tio föreställningar av "Sista matchen" är planerade. Till Karlstad och Scalateatern når Jens Hultén den 30 oktober.