Moderatledaren Ulf Kristersson har begärt två extra dagar för att bli klar med sin regeringsbildning. Av kommentarerna i media att döma är det snudd på nationellt krisläge, men kritiken är ju enbart larvig. Bättre att jobbet blir ordentligt gjort från början.
Misslyckande. Magplask. Katastrof. Varför har inget hänt än? Varför drar det ut så på tiden? Man skulle ju tro att Sverige står på avgrundens rand bara för att Ulf Kristersson under onsdagen hos talmannen begärde två dagar till för att få alla detaljer på plats. Nog för att de politiska motståndarna är ute och vevar, men det betyder inte att media och andra opinionsbildare måste stämma in i klagokören.
Avgående statsminister Magdalena Andersson (S) var snabbt ute och talade om "fyra resultatlösa veckor" och hur "djupt oeniga" högerblocket var. Skall hon säga! Är det någon som på fullt allvar tror att om rollerna vore ombytta, och att det var hon som skulle sy ihop stöd för en ny rödgrön regering, så skulle hon redan vara i mål?
Minns hur Socialdemokraterna under de två gångna mandatperioderna gick från regeringskris efter regeringskris, med en fälld statsminister och två fällda statsbudgetar, och hur hon själv fick avgå innan hon ens tillträtt när hon skulle ta över efter Stefan Löfven. Och hur det tog 134 dagar efter valet 2018 innan Löfven kunde tillträda på nytt. Inom parentes sagt så fick också Löfven den gången, i januari 2019, två extra dagar på sig för att bli klar.
Det är inte ett dugg märkligt att det nu tagit två veckor för att komma där vi är – plus två dagar till. Givet förutsättningarna är det ändå ganska snabbt även om Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna är eniga om det viktigaste när det gäller sakpolitiken. Det handlar ändå om fyra olika partier, varav ett fram tills nyligen var helt utmobbade. Därför torde också SD-företrädarna vara ovana förhandlare.
Redan i utgångsläget stod det klart att SD inte kommer att ingå i själva regeringen, vilket också visade sig i den generösa tillgången på utskottsplatser i riksdagen de fick som kompensation. Mycket tyder på att L kommer att släppas in i regeringen, eftersom även tidigare internkritiker hållit sig lugna. Allt detta betyder eftergifter åt SD, som då förstås vill ha en detaljerad överenskommelse på pränt. Eller i "hög upplösning" som Kristersson sade i går.
Så det handlar både om ministerposter och vilken politik som en Kristerssonregering skall driva. Då är det bättre att det blir stabilt underlag från början, än att man skall behöva hantera konflikter längre fram.
Man skulle till och med kunna kalla det för en oktoberöverenskommelse, med den skillnaden mot januariöverenskommelsen att de ingående partierna faktiskt redan från början är eniga om stora drag av politiken. Det gäller till exempel brott och straff, energifrågan, att migrationen måste ner och högre försvarsanslag. Men också om hur krisen i stort skall hanteras.
Konfliktytor finns förstås och det är väl mycket om de kompromisserna man brottas med nu, som biståndsnivån och a-kassan. Men det är väsensskilt från hur djupt oeniga januaripartierna var, och januariöverenskommelsen blev också ett misslyckande som ingen av de ingående partierna var nöjda med.