Den komplexa integrationen

Samhälle
PUBLICERAD:
Segregerat – Rinkeby torg.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Betydelsen av att invandrare integreras är något som gång på gång lyfts fram i det offentliga samtalet. Men debatten försvåras av att vi fyller begreppet integration med olika innebörd samt att verkligheten kan se väldigt olika ut beroende på var vi fäster blicken.

En tredjedel av alla med utländsk härkomst saknar gymnasieexamen vid 23 års ålder och hälften av dessa har inte ens avslutat grundskolan med godkända betyg. Det faller sig därför naturligt att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i de lägsta inkomstgrupperna.

Det säger sig självt att detta är problematiskt, givet att en tredjedel av alla unga vuxna i vårt land är födda i ett annat land eller har två föräldrar födda i utlandet.

Men dessa personer finns även representerade i toppen av inkomstfördelningen, liksom vid prestigefyllda universitetsutbildningar. Det ger hopp och påminner oss om att gruppen vi kallar invandrare inte är en homogen skara.

Diskussionen om integration stannar ofta här. Att invandrare skall komma i arbete och lära sig språket har ofta varit något av ett mantra i den politiska debatten. Men integration handlar även om sociala och kulturella aspekter.

Om detta skriver Jan O Jonsson och Carina Mood, professorer i sociologi och verksamma vid Institutet för framtidsstudier, på Dagens Nyheters debattsida (6/10). De lyfter i sin text fram att Sverige präglas av så kallad selektiv integration. Även om invandrare lyckas i skolan och arbetslivet, är risken påtaglig att de lever med ett stort avstånd till majoritetssamhället.

Jonsson och Mood konstaterar att ”unga med utländsk respektive svensk bakgrund ofta lever avskilda liv i segregerade miljöer, med begränsade nära sociala relationer till varandra, och ofta med olika syn på livet”.

Detta är en naturlig konsekvens av att vi under flera decennier vurmat för det mångkulturella samhället. Det är ett begrepp som inte främst har beskrivit ett tillstånd där människor har rötter i olika delar av världen, utan en vision om ett land som är ett kulturellt kalejdoskop.

Det har gång på gång kommunicerats– implicit eller explicit – att invandrare bör behålla sin särart. Om den främlingsfientliga attityden varit att invandrare inte kan bli svenskar, har den multikulturalistiska inställningen varit att invandrare inte bör bli svenskar.

Istället för att bjuda in invandrare till en nationell kulturell gemenskap, har vi hänvisat dem till enklavisering – där de som aktivt distanserat från sig svenska normer och värderingar kunnat utöva inflytande över sin egen diaspora. Dessa båda faktorer har samverkat till en destruktiv spiral, med förortens gangsterkultur och svenska jihadister som extrema konsekvenser.

Det har blivit uppenbart att det finns problem som uppkommit eller förstärkts av en stor invandring, där vi inte är villiga att kompromissa – hedersrelaterat förtryck är ett tydligt exempel.

Således har integration som ett uttryck för att ge och ta, kommit att bli alltmer ifrågasatt. I dag råder därför en begreppsförvirring där vissa säger integration men i själva verket menar assimilation.

Frågan hur det går med integrationen i Sverige är alltså inte lätt att besvara. Jonsson och Mood har helt rätt när de skriver att vi måste se integration som ett flerdimensionellt fenomen. Utanförskap kan se ut på många olika sätt.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.