Säffle–Karlstad 1–0, Värmland–Sverige 2–0

Om jag säger att opera, där alla hjältinnor dör på slutet efter att de varit så vågade att de vågat bejaka sina känslor, sin frihet och sin kärlek, är den starkaste konstformen som finns så är det ju en självklar sanning.

Inga protester?

Om jag tillägger att musikaler där alla sjunger istället för att gråta och gråter istället för att dö är stark tvåa så är det väl inga konstigheter heller.

Eller?

Nej, tänkte väl det.

West side story, Sound of music, Grease, Mamma Mia!, Hjälp sökes, Chess, Chicago, Kristina från Duvemåla – listan är oändlig. Allt är bra. Men allt kan också förstöras och göras precis hur töntigt som helst.

Jag såg min första musikal som 16-åring. Ulla Sallert i Sommarnattens leende. Världsklass. Jag såg Chicago på Broadway under en körturné. Världsklass. Och så vidare… Musikaler är underhållningens Formel1. Kort sagt.

Just precis därför bestämde jag mig för att testa musikaltempen på Värmland. Är den glödhet? Är den pinsam?

Är Värmland Sveriges musikal-Mecka?

Här är min rapport:

Säffle, lördagskväll. Så som i himmelen. Jenny Norén i Malena Ernmans paradroll från Chinateatern i Stockholm. En norsk Daniel. En pinfärsk göteborgska i rollen som Lena – hon som bär föreställningen med sin livslust. Malte Hallquist i rollen som den roliga mobbaren Arne.

Är det bra?

Funkar den här filmbaserade musikalen på en scen som Säffles?

Svaret är ovanligt enkelt. Det funkar inihelvete bra. Jag undrar om den i själva verket inte är skriven för att kunna framföras av människor som till lika delar bär på en talang och på en önskan att vara en del av den musikdramatiska världshistorien. Jag tror att kan man spela Värmlänningarna – världens första musikal – så kan man spela Så som i himmelen.

Det sällsamma här är att alla aktörer på scenen är bra. Alla fungerar, alla passar, alla bär en dröm om att synas och alla är utvalda så väl att de griper tag i tittarna när känslorna flödar. Och flödar gör de ju.

Andreas Hoff i huvudrollen är snygg så människorna av alla kön runt omkring mig stönar lystet – och han sjunger mycket fint, Tova Hollender är fullständigt enastående rätt som Lena och om ordet charm hade en djupare innebörd heter den Tova Hollender. Här föds en stjärna i Säffle. Det är jag helt säker på. Dessutom sjunger hon som en gudinna i mellanregistret.

Jenny Norén som Gabriella är viktig hon också för hon har musikalens starkaste nummer i Gabriella sång. En svensk klassiker som alla vet. Jenny var briljant redan i Chess i Säffle. Här är hon ännu bättre. När hon går upp på slutet i sin sång är jag helt försvarslös och tårarna flödar. Det är ju just det som är musikal, tänker jag efteråt; man blir helt försvarslös mot sina egna känslor och tårarna kan få flöda.

Den hårdföre Kristoffer ”Svenska Nyheter” Appelquist sitter bakom mig i salongen och han hördes skratta hejdlöst tidigare åt Maltes humor, men nu är han så tyst att man kan höra både tårar och pappersnäsdukar falla mot golvet. Det är en magisk stund på en sån nivå att Broadway skulle buga av vördnad.

Och så Malte. Herr Hallquist är så bra i sin komiska tajming. Kanske för rolig, rent av, för när han sen ska mobba den tjocke Holmfrid i kören bli det nästan för tvära kast. Hjärtat hos Malte – Idol-Idas pappa – är antagligen för stort för att vara riktigt trovärdig som mobbare. Men han är ändå så fin. Gud så bra han är.

Bra betyg till Säffle, alltså.

Karlstad då? Söndag eftermiddag. Stora feta Wermland Operas höstsatsning Titanic?

Ja, vad ska man säga. Titanic är en amerikansk musikal från 1997 när det skulle låta lite storvulet och välkomponerat och pampigt på scenerna, till skillnad från de poppiga och mera slängiga uppsättningarna fram till dess. Ingen Grease direkt, om man säger.

Här är sångarna av absolut högsta klass. Kläderna fantastiska. Männen stiliga och skäggiga och kvinnorna överklassiga eller rödhårigt irländska.

Det är utsökt. Mera Göteborgsoperan än Ransäter, typ.

Ska man klaga på nåt så är det att låtarna inte riktigt lyfter eller blivit några större klassiker. Och att handlingen är för kollektiv – det blir inte riktigt gripande eftersom ingen av personerna förmår sticka ut från det kollektiv som är på väg mot sin egen undergång.

Däremot är samhällskritiken bra och viktig och själva musikalkänslan fantastisk.

Ska man som gammal musikkritiker och sportkrönikör fälla utslag i den här matchen så blir det så här:

• Ja, Värmland är utan någon som helst tvekan Sverige musikal-Mecka. Inte ens Göteborg och Stockholm kan konkurrera. Två fulländat högklassiga föreställningar inom bara några mils radie.

• Resultat Värmland–Sverige 2–0.

• Resultatet i Värmlands-serien: Säffle–Karlstad 1–0.

Möjligen med viss musikdramatisk stilpoäng till Titanic eftersom över 2 000 dog på slutet. Det slår inte ens Säffle.