Olika myndigheter öser pengar över projekt. Men det gör ingen nytta. Snarare tvärtom. Vem törs sätta stopp för eländet?
Politiker vill glänsa på invigningar. Klippa band. Smajla på foton ihop med tacksamma företag i lokaltidningen. Kanske är det därför staten varje år lägger minst 50 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar på att ge stöd till företag. Den aktiva industripolitiken kostar långt mer än Polisen. Lika mycket som Försvaret.
Dessvärre skapas inte något betydande värde. Det konstaterade forskaren Christian Sandström i den färska rapporten: ”Den industripolitiska återvändsgränden 2.0” (Skattebetalarna 2022). Tragiskt nog tycks jättesatsningarna ha fått få positiva effekter. Ungefär 5 000 kronor per svensk spenderas på något som är ineffektivt.
De många generösa stöden har dessutom lett till att konkurrens snedvridits och att företag satt i system att söka bidrag. Runt sökandet har det poppat upp affärscoacher, böcker, rådgivare, utbildningar med mera.
Stöden har utvärderats på längden och tvären men resultatet är knapert. I rapporten läser jag: Ingen effekt alls på antalet anställda, arbetskraftens produktivitet eller andelen högutbildade. Inga effekter på omsättningen på sikt. Inga indirekta effekter på sysselsättning eller på investeringar. En studie visade svagt positiva effekter av företagsstöd i storstäder, men signifikant negativa effekter i avfolkningsregioner.
Visserligen visade en genomgång av 110 utvärderingar att 61 procent av var positiva, 34 procent neutrala och 5 procent negativa. Det lät ju bra, men en majoritet av utvärderingarna genomfördes av privata konsultföretag. Sandström skrev att dessa – liksom myndigheternas egna – tenderar att vara väsentligt mer positiva än exempelvis forskares.
Riksrevisionen menade i en granskning från 2020 att ”i stort sett alla utvärderingar som gjorts av konsulter inte bör betraktas som trovärdiga”. I en granskning av 37 utvärderingar uppfyllde bara två myndighetens grundläggande krav på vetenskaplig kvalitet.
Utvärderingarna som har gjorts har i regel varit skrattretande tunna. Ofta beskrivs ett antal nyttor varpå man raskt konstaterar att resultatet har varit positivt. De har inte räknat på administrativa utgifter eller vägt nytta mot olika kostnader. ”Effekter försöker man ofta att mäta med hjälp av subjektiva intervjuer, inte sällan formulerade så att respondenten i praktiken svarar på huruvida gratispengar har varit användbara eller inte.” Glättade utvärderingar verkar sedan användas av myndigheter för att erhålla än mer medel av politikerna.
Vem som är skyldig till det som onekligen framstår som ett oerhört slöseri är otydligt. Skattepengarna går i mindre summor via olika aktörer, som Vinnova, Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Arbetsförmedlingen, Jordbruksverket och Tillväxtverket. Även EU delar ut pengar. Politiker från båda blocken har fortsatt satsa. Kanske för att ”visa dådkraft”, som Skattebetalarnas vd Christian Ekström skrev i en kommentar.
Så vad ska man göra istället om man vill främja innovationer? ”Det effektiva vore i stället att skapa goda och likvärdiga villkor, minska skattebördan och förenkla regelverken”, föreslog Sandström. Han menade att staten bör sätta spelreglerna, investera i grundforskning och viss teknikutveckling, men hålla sig borta från specifika tekniker.
Vi som älskar företag – och ser hur näringslivet skapar tillväxt, välstånd, jobb och liv – ska helt enkelt undvika att krama ihjäl industrier. Man kan inte köpa kärlek för pengar.
Carolin Dahlman
Högerliberal samhällsdebattör