Marja i Myrom är svårt sjuk. Här berättar konstnären hur hon ser på cancersjukdomarna, på vården hon fått, på konsten och på tiden hon har kvar.
Konstnären Marja i Myrom Hallstensson är bekant för många västvärmlänningar och andra. Hennes fantasifulla, berättande konst har hittat in i mångas hjärtan och det har även hennes personlighet, den frihetsälskande bohemen Marja gjort. Marja är livsglad, spontan, säger det hon tycker men har också upplevt både konflikter och en tuff konstnärstillvaro.
– Jag är bohem som ställer till det för mig men mitt i röran har jag ordning, säger hon.
Blev en havspärla
En målning, Fågelkvinnan från 2014, har blivit extra viktigt för henne de senaste åren. Fågelkvinnan gör om sin bröstvårta till en havspärla.
I samband med mammografi 2020 upptäcktes en mycket aggressiv cancer i hennes bröst.
– Jag hade känt mig sjuk i kroppen en tid före, men tänkte som så att det går över. Det gjorde det inte.
Sa nej
Marja hade tidigare tackat nej till just mammografi, det vill säga hon uteblev från de tillfällen då hon kallats. Hade hon tagit möjligheterna till kontroll hade saker och ting kunnat vara annorlunda.
– Jag har mig själv att skylla, visst är det så, men jag ska alltid klara allt själv, därför blir det komplicerat. Och när man är frisk tänker man inte på att det kan drabba en själv. Nu säger jag till alla kvinnor, fuska inte med mammografin.
Hårt drabbad
Efter strålning, operation och cellgifter är bröstcancern enligt Marja färdigbehandlad. En behandling som också innebar komplikationer som blodförgiftning.
Det skulle dock komma mer.
Marja har även drabbats av andra komplikationer på senare år, och av hjärnhinneinflammation.
– De sa att det var urinvägsinflammation. Det kom en ambulans men personalen i den sa att jag inte var nog sjuk för att få åka med. Jag fick sitta i 45 minuter därhemma innan det kom en annan transport och hämtade mig.
På försommaren i år transporterades hon dessutom till Uppsala för operation i hals och nacke.
– Det hade blivit tätt mellan strupen och nacken på något vis och detta fick ”öppnas upp”.
Jag är levnadsglad och vill vara med
Stor tumör
Det skulle dock komma ännu mer. Tätt inpå Uppsalaresan, veckan före midsommar, upptäcktes en fyra centimeter stor tumör i armhålan.
Efter en vecka i lärostaden och två veckor på Arvika sjukhus sas det att tumören i armhålan skulle opereras på kirurgavdelningen i Karlstad. Så blev det inte. Tumören var ”intrasslad” i nervtrådar och gick inte att operera.
Marja skrevs ut från kirurgen i ett tillstånd då hon inte var lämpad för hemfärd, säger hon med övertygelse.
– Jag ramlade utanför Centralsjukhuset, någon tog tag i mig och satte mig i en rullstol och fick mig till akuten. Där låg jag i fyra timmar med stängd dörr och utan ringklocka. Jag hade somnat men vaknade av att jag var kissnödig. Jag grät, mådde pyton, en otrevlig och stressad sjuksköterska sa att jag skulle hem. Jag ville inte det. En stressad doktor sa också att jag skulle hem, och så blev det tyvärr.
Bönade och bad
När hon kom hem till Södra Fjöle låg flera brev från Region Värmland i brevlådan, dessa från mammografin och onkologen i Karlstad. Hon hoppades på andra behandlingsmetoder förutom operation.
– Jag såg datumen, kände mig sjuk och rädd, ringde onkologen och bad om att få komma tidigare. Jag mår mycket dåligt och bor själv, sa jag. Det går tyvärr inte, det finns inte tid, var svaret jag fick. Du måste ringa kirurgen där du senast blev utskriven.
Marja ringde kirurgen.
– Svaret jag fick var att jag skulle ringa 1177 för rådgivning. Jag var mycket rädd men klarade mig ändå några dagar till mötet med läkaren på mammografin jag fått brev om.
Tillsammans med sin särbo, Dan Olsson, åkte Marja till mammografin.
– När jag kom dit fanns det ingen tid bokad fast jag fått kallelse. Bedrövligt. En läkare kallades dock dit och läste snabbt igenom min journal och berättade att metastaser hade spridit sig i lungor och lever, metastaser som växt snabbt. Tio stycken i lungorna, jag blev jätterädd.
Samtal gav hopp
Marja och särbo begav sig med denna ryggsäck hemåt igen men fick mitt i bedrövelsen motta ett telefonsamtal från onkologen i Karlstad. Ett samtal som innebar att Marja fick en snabbare tid än den först bokade och att hon skulle få cellgiftbehandling.
– Det har jag nu. Första gången tålde jag inte den, då fick jag den direkt i blodet nu får jag den via tabletter.
Fick andnöd
För några veckor sedan förvärrades dock Marjas tillstånd då hon fick andnöd i samband med en av sina favoritsysselsättningar, att tända i spisen i bostaden.
– Dan körde mig till akuten på Arvika sjukhus, själv minns jag inget förrän jag hörde att jag ska röntgas. När vi kom till röntgen fungerade dock inte kontrastnålen fullt ut. Jag röntgades till slut innan jag återvände till akuten.
Mediekontakt
Marja säger att hon inte kunde stå upprätt vid denna tidpunkt, allt snurrade för henne, men beskedet hon fick av läkaren på akuten var att hon skulle sändas hem.
– Jag grät, det går inte, sa jag. Jag har ingen balans. En sköterska kom och sa att vi är ledsna, min cellgiftsjuksköterska sa att hon tyckte att jag skulle få stanna men läkaren kom in igen och sa att jag skulle hem.
Särbon Dan ringde media.
– Helt plötsligt fick jag både en säng och syrgas och fick ligga kvar en hel vecka på sjukhuset.
Är kritisk
Marja i Myrom är svårt sjuk, hon genomgår cellgiftbehandling och medicinerar kraftigt i övrigt. Hennes tillstånd skiljer sig från dag till dag och många dagar har hon ork, är både stridslysten och blickar framåt.
– Mycket är bra inom vården men mycket kan också bli bättre.
– Det är dålig kommunikation mellan avdelningar både på Arvika sjukhus och i Karlstad, och de skickar hem en innan man är färdigbehandlad. Nu vid mitt senaste besök på akuten fick jag hjälp av min Dan men andra som är ensamma måste ha det svårt.
– Ett flertal ur personalen har också sagt till mig att de tycker det är för bedrövligt det jag fått vara med om. Nu skulle politikerna vara här, säger de.
Det är något som inte stämmer inom svensk sjukvård, anser Marja.
– Det är för överbelastat, för stressat. Det hänger inte ihop, det finns för få vårdplatser. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.
– Och jag tänker igen på de som är ensamma, som inte har någon som hjälper en, de måste ha skräckupplevelser.
"Har glömt det lokala”
Under bra dagar målar Marja. Stridslysten kan hon även bli när kulturlivet i Arvika kommer på tal. Hon tycker att Rackstadmuseet, Konsthallen och Musikhögskolan med flera drar åt olika håll och ägnar sig för mycket åt finkultur. Mest kritisk är hon mot Arvika Konsthall.
– De bryr sig inte om det lokala, konstnärer som Leif Nilsson, Arvé, Knöppel med flera glöms bort.
– Själv har jag målat djupt hela tiden men inte tillhört kultureliten. Utan Facebook hade jag aldrig överlevt, det har varit min ventil utåt där jag kunnat marknadsföra mig. Idag kommer förresten en stockholmare till mig och köper en tavla.
Viktigt projekt – med smärta
Marja har även erfarenhet av sjukvård kopplat till ett kulturellt uppdrag. 2015 föll hon tre och en halv meter i samband med att hon slutförde sin väggmålning på Teaterbiografen i Sunne. Torsby sjukhus blev vårdinrättning den gången för att råda bot på hjärnskakning och brutna revben.
– Jag såg hela min väggmålning framför mig när jag föll.
Sunneprojektet ligger henne dock varmt om hjärtat. Konsten och tankar på konst gör Marja gott.
– Det finns en avhandling på 100 sidor gjord av en elev på Uppsala universitet om väggmålningen, där analyseras varje del av den. Och för bara några månader sedan var jag i Sunne och målade in Gio Petré i målningen. Orkar man göra saker ska man göra det.
Jag är inte frisk men jag målar när jag orkar
Stöd av Ander
En biografi över Marja är för övrigt på väg ut i handeln, en levnadsteckning med förord av NWT:s chefredaktör Staffan Ander. Ander är en person som stöttat Marja genom åren via bland annat illustrationer till hans årliga bok.
Stöttade Marja på sin tid gjorde även Staffans pappa Gustaf.
– Det var han som sa att jag skulle heta Marja i Myrom, och så blev det. Detta var i samband med en almanacka med Nils Holgersson-bilder som gavs ut i hela Sverige. Jag har jobbat med NWT i många år, med kalendrar, med tomtar, med böcker och förstås fortsatt med Arvika Nyheters jultidning.
Vård i livets slutskede
Idag får Marja vård av det palliativa team som finns i Arvika, och där känner hon sig trygg. Palliativ vård är vård i livet slutskede men även om den insikten greppat Marja har hon framtidsprojekt. ”Jag kan ha flera år kvar”, säger hon.
Biografin är ett sådant projekt och det är även boken ”Jul på Mårbacka” som Marja illustrerat. I båda dessa fall samarbetar hon med bland annat Arvikaförfattaren Andreas Slätt.
Lyser upp
Ett annat projekt, en sagostig som ska ske i samband med en ljusfestival i Borgvik senare i höst, får henne också att lysa upp. Marja håller dessutom på med målningar till Blå rummet i Färjestads ishall till gagn för sjuka barn.
– Jag är inte frisk men jag målar när jag orkar.
Hemmet en trygghet
Marja säger att hon gjort det hon ska i livet. Hon har levt både kreativt och stormigt men har landat i sig själv. Tryggheten framför andra är bostaden i Södra Fjöle, Värmlands minsta konstmuseum, enligt henne själv.
– Det har varit tufft men idag har jag det bra, har egen ekonomi och har kunnat måla hela tiden.
Livet, och döden
Tända i spisen, vinka åt bilar som far förbi, umgås med Dan och måla när hon orkar är favoritsysselsättningarna.
– Jag är levnadsglad och vill vara med. Jag kommer att måla till jag stupar, när jag målar kommer jag in i en annan värld.
– När det blir dags vill jag dö hemma.