Sandra Kjellberg och Klara Björk Adamsson var klasskompisar på bild och form på Sundstagymnasiet. Nu är de 27 och möts igen – som hårdsatsande konstnärer i en gemensam utställning på Konstfrämjandet på Herrhagen.
– Jag tror jag skulle bli galen om jag inte fick göra det här! säger Klara.
De har hållit kontakten hela tiden, även om konsten tog dem åt varsitt håll efter studenten på Sundsta. Klara gick ut Konstfack i Stockholm 2020 och Sandra har ett par månader kvar på Konstakademin i Trondheim.
De kom från olika håll också när de möttes första gången: Sandra är uppvuxen i Transtrand, Likenäs, och Klara i Karlstad.
– Jag gick på förskolan här, säger hon och pekar mot lokalerna som ligger vägg i vägg med galleriet.
Möts i förgängligheten
Nu fyller de Konstfrämjandets utställningsrum med sina konstverk, som är både lika och olika. Sandra Kjellberg arbetar helst med kolteckningar, Klara Adamsson Björk gör skulpturer och installationer och har även med ett ljudverk på utställningen.
– Det blir ett ganska roligt möte, säger Klara. Vi möts i ett gemensamt tema om förgänglighet.
”Än du slukar, än du slukas” är rubriken och de tolkar de var och en från sitt perspektiv,
– Jag är intresserad av kretslopp och arv och hur det går om och om igen, säger Sandra, som är uppvuxen med naturen och jakten nära inpå.
– Jag tar mycket inspiration från jakt och folktro och jag tycker att döden är intressant, säger hon.
”Den kanske mörkaste”
Klara Adamsson Björks skulpturer blir ögonblicksbilder av en förändring, där till synes vanliga vardagsföremål landar i nya sammanhang. Det kan vara rakhyvlar som avgjutna i gips ser ut som resterna av ett urtidsdjur eller en fjärilspuppa som landat på två halvrökta cigaretter.
I ljudverket är det hon själv som sjunger.
– Det är den kanske mörkaste grejen av mina härinne. Det är en visa om någon som har dödslängtan och bara gått in i den romantiska känslan av det nästan, och bär en otäck lättnadskänsla av hur det kan kännas att dö.
Hon tycker själv att en del saker hon skapar kan både äckla och skrämma, men konst är ett sätt att ställa de stora frågorna i livet.
– Jag tror jag skulle bli galen om jag inte fick göra det här! Jag hade en liten paus efter att jag gick ut skolan, men när jag verkligen satte igång igen... det gör så mycket för en. Det är så bra för huvet! säger Klara.
– Jag vet inte vad annars jag skulle göra av mig själv! instämmer Sandra.
Hatar facit
Redan på gymnasiet siktade de på att arbeta med konst och viljan har fördjupats. Båda valde högre konstnärlig utbildning:
– Det är bra för mig att plugga något där det inte finns något tydligt rätt och fel. Då är det inte lika tydligt prestationsbaserat, säger Sandra.
– Man hatar ju facit, säger Klara. Jag tycker det är kul att jobba lite i gåtor för mig själv. Att göra ett verk och hitta nya saker i det, säger Klara.
Vad betyder konsten för er?
– Det ändras hela tiden. Ibland är det en jävla pina, men för det mesta är det ett slags fascination som får utlopp på det sättet, säger Klara.
– Jag tror bara att livet skulle vara så mycket mer ledsamt om jag inte skapade. Rent egoistiskt! Sen hoppas man ju på att någon ser det eller förstår det, säger Sandra.
Och hur ser framtidsplanen ut?
– Finnas till och att ha det bra! Jag vet inte. Jag brukar inte planera fem år framåt för att det känns ändå som att det ändå inte kommer att hålla, för att livet sker, säger Sandra.
Konst lär det nog bli:
– Just nu känns det som det. Sedan finns det så många sätt man kan leva sitt liv kring det, men just nu känns det inte som att det kunde vara något annat, säger Klara.