Att krönikan om mitt psykiska mående skulle få någon att höra av sig trodde jag nog, men att så många skulle göra det...
Och så fick jag ett par stickade sockor.
Det här är fortsättningen på min version av Neverending story (fast det blir nog bra ändå).
Vi skruvar tillbaka tiden. Den 6 augusti publicerades min förra krönika, den om panikångest, depression och gråt. Dagarna därefter kom det flera mejl och kommentarer på sociala medier.
Depression, tabletter och ensamhet – men också Pokémons och bullar”Fint skrivet”.
”Modig krönika”.
”Tack för en bra, naken och viktig krönika”.
”Mycket stark text som verkligen berörde djupt”.
Jag modig? Naken? Ovant, för även om jag har jobbat en del år i den här branschen så är det inte ofta man får mejl av berömmande karaktär. Och det var på vippen att den inte blev av.
Vi skruvar tillbaka tiden lite till och skriver den 4 augusti. Det var den dagen som krönikan skickades till tryckeriet. Dagarna innan våndades jag rätt mycket.
Jag hade bestämt mig för att skriva en ny text. En krönika som inte handlade om mitt mående, ångesten och depressionen. Utan en som handlade om något oväsentligt. Som fruktförvaring kanske. (Nu kan jag noll och ingenting om bra fruktförvaring, så i slutändan var det väl ett bra beslut att låta den tänkta krönikan stå kvar av flera anledningar.)
Men jag orkade inte skriva någon ny text om någonting. Jag var urlakad och trött. När klockan sedan passerade 15-strecket och det var för sent ”att dra sig ut” drog jag på något konstigt sätt en lättnadens suck.
Och nu, i efterhand, så tycker jag att jag gjorde rätt.
Förutom mejl så kom det telefonsamtal. En trevlig dam gjorde en liknelse mellan kotänder och oss människor. ”Deras tänder är så blanka och polerade, men vänder man på dem så är de mörka och trådiga.” Sen ville hon veta min fotstorlek, förmåga skulle minsann få ett par sockor. När de damp ner passade de perfekt. Tack igen.
I affären fick jag en klapp på axeln av en gammal bekant. Vid bardisken hamnade jag i slang med en person jag intervjuade för flera år sedan. I bokhandeln likaså. På jobbet också. Kollegor delade sina problem. Jag är inte ensam om att må piss. Du är heller inte ensam.
Så jag är glad att jag vågade berätta. Det finns de som har det värre än mig, absolut, men det går inte att ranka psykisk ohälsa. För mår man inte bra så mår man inte bra. Och då måste man prata om det. Annars händer ingenting och inte blir det bättre precis.
* * *
Folk dom frågar hur det känns nu / Nja, det är helt ok typ / Men typ inte / Men typ kanske
(Cleo – Helt ok typ)
Men hur mår jag nu då? När sommaren blivit höst och terapisamtalen rullat på ett tag.
”Jovars, det knallar.”
Så kan jag fortfarande svara slentrianmässigt. Ett svar som säger just ingenting. Sen kommer på mig själv med att har man öppnat boxen får man fortsätta bjuda. Typ.
Men mår jag bra? Typ inte. Typ kanske. Allt varierar från dag till dag, går hand i hand med livet i övrigt.
Jag mår definitivt bättre nu än i somras. Jag fick en boost av att ha skrivit en text som uppskattades. Jag insåg att jag inte är ensam om att inte må superbra hela tiden. Jag har världens bästa lilla människa att luta mig mot varannan vecka. Tre faktorer som tagit mig uppåt.
Just nu vilar jag på en platå där det inte händer så mycket, men med mörkrets intåg är jag lite nervös ändå. Men det ska nog gå bra. Jag är inte ensam. Det vet jag nu som sagt.
* * *
Ni kanske minns den slogan jag anammade från SM-slutspelet och Luleåklacken.
”Inget halvvägs”.
Den frasen upprepar jag tyst för mig själv flera gånger i veckan. När jag går till jobbet, när jag kommer hem, när jag ska sova.
För om man inte ens försöker kommer man ingenstans. Och försöker man kan man försöka lite till. Och lite till.
Vi säger så och så hörs vi.