Kaffet värmer – en sällsam resa när Olof Wretling berättar med hela kroppen

När Olof Wretling kliver upp på scenen är skrattet alltid nära – men också det djupaste av allvar. Båda får vara med och mötas när han serverar Kaffet och en sällsam resa kan börja.

Det är Sverigepremiär och publiken fyller Scalateaterns salong för att få uppleva en berättarstandup. Så kallar Olof Wretling själv föreställningen och nog berättar han, nog står han upp och roligt blir det, men stundtals också mörkt som kaffet självt. Olof Wretling är mästerlig på omställningar och hans milda men intensiva berättarstil lockar till skratt tills magen krampar, men också till något vått i ögonvrårna.

Som medresenär på den vindlande Kaffet-resan känner man med pojken Olof i berättelser om barndom och att vara annorlunda, men värms också i ögonblicken av finurlighet och revansch.

Roligt redan på perrongen

Faktum är det är roligt till och med innan huvudpersonen ens kommit ut på scenen. Tågresan som skildras börjar med allt absurdare utrop från högtalarna på scen-perrongen och igenkänningen från luttrade resenärer är stor.

Men tåget från Umeå mot Stockholm kommer iväg och det blir en upplevelserik resa, när Olof Wretling återberättar det som kan låta som en skröna... Tre litterära giganter kliver in i kupén: Torgny Lindgren, Sara Lidman och P O Enquist och Olof Wretling spelar dem alla, med västerbottniska dialektspecialiteter och kroppsspråk därtill.

Av bara farten får vi en språklektion i inte bara västerbottniska dialektvarianter utan också en kartläggning av göteborgskans smittsamhet och värmländsk trafikkultur (”Man kan inte använda blinkers i en rondell, då är du märkvärdig, alla vet ju ändå vart man ska - det geeeer säj”).

Gör alla roller själv

Precis alla människor som förekommer i berättelsen spelas av Olof Wretling själv och hur så många röster, dialekter och infall kan rymmas i en och samma människa är rent ofattbart.

Det hinner man dock knappt fundera på, för det är så mycket som ska avhandlas under de 80 välstuvade resminuterna. Allt från alternativa användningsområden för böcker - pingisracket! bordsben! - till varför Klarälvsbanan är en dålig plats för ett familjegräl hinns med.

Ivrigt kroppsspråk

Ett gästspel av Mange som säger några sanningens ord om såväl Mumin som Alfons Åberg hör också till kvällens höjdpunkter.

Och tro inte att ”stå upp” betyder stå still, för det är en högst rörlig berättare vars rörelsemönster fascinerar, med ivrig klättring och till och med en uppochnedvänd passage.

Utan att avslöja för mycket om hur och när och varför, kan också sägas att världens roligaste ljud har en viktig roll denna kväll.

Ett är i alla fall säkert: världens roligaste tågkupé finns högst troligt i vagn 12 och är det något tåg man skulle vilja fastna på i vildmarken eller i Öxnared eller vart som helst egentligen, så är det detta.

Till sist återstår väl bara en fråga. Kan man få en påtår?