När man inte trodde att en match kunde bli konstigare än den Färjestad förlorade mot Skellefteå i tisdags, ja då blev det torsdag och man satt som en fågelholk på pressbryggan. Sex nya mål av Skellefteå, men de gulsvarta var inte överlägsna nu heller.
Färjestad föll efter megarysare mot SkellefteåHerregud. Vad var det här egentligen?
Färjestad hade inför torsdagens returmöte skaffat sig en enkelbiljett till Skellefteåzonen och gästerna hade belagts med utreseförbud ur egen zon. Färjestad hade otroligt mycket puck i första perioden och revanschen sprutade ur öronen på spelarna.
Men precis som i tisdagsmatchen var det Skellefteå som gjorde mål.
Sen kom mittenakten och man fattade absolut ingenting. Känslorna var all over Löfbergs Arena när man tittade på publiken. Färjestad cirkulerade som hökar runt Gustaf Lindvall i Skellefteåkassen, pucken dansade såväl bugg som linedance på mållinjen – men in ville den inte.
När Skellefteå från ingenstans gjorde sitt andra mål för kvällen blev det knäpptyst i arenan. Det var som om någon hade förberett sig för den dyra vintern som kommer och vridit på det kallaste duschvattnet som finnes på planeten.
Till slut kom Färjestads mål, och det var slutspelskänsla gigantes totales. Victor Ejdsells mål fick stämningen att höjas med många, många snäpp. Förlösande var bara förnamnet.
Ni kan ju tänka er då hur det blev när Petter Granberg ökade på Skellefteås ledning 41 sekunder senare.
Och föreställ er sedan reaktionen när Oscar Lawners skott styrdes in i mål riktigt läckert av en Skellefteåspelare (!), med 2-3 som följd.
Då satt kollega Kim Frandsen och jag och tittade på varandra och bara... ååååkej. Vad är det här?
Ja, vad var det egentligen? Det var då rakt ingen serielunk, snarare slutspel light.
Färjestad hamnade åter i underläge, men Marcus Westfält accepterade inte sitt lags öde och kvitterade två gånger om. Och kvällens kvitteringspuckar var riktiga styrkebesked. Med tanke på 6-0 i tisdags, och 2-0 i baken en bit in i torsdagsmatchen hade en viss darr inte varit helt otänkbar, men det syntes inga som helst spår av tveksamheter hos Färjestad.
Sen kom avslutningen och det var ingenting annat än helt galet. Hit med en deo, man hann verkligen inte med i svängarna.
12 mål i baken på två matcher, visserligen det sista i öppen kasse, men ändå. Det är ju ologiskt som tusan. Och för dåligt. För Skellefteå var inte det bättre laget, tvärtom.
Ska vi vara lite seriösa en stund då?
Jo, absolut, en liten stund.
Färjestads nya kedjor var en riktig hit. Snygg coaching av Mitell och hans vänner. Oscar Lawner kom verkligen ut till sin rätt med sina nya kedjekompisar Daniel Viksten och Victor Ejdsell.
Den kedjan var riktigt vass i Färjestad ikväll och lär ställa till det för många lag i höst och vinter, om den fortsätter matchas och leverera den desperation och kampvilja som visades mot Skellefteå.
Herregud vad Victor Ejdsell är bra när han är bra.
Och då har jag inte ens börjat kapitlet om utropstecknet Marcus Westfält. Snacka om att kliva fram som bäst när det gäller som mest.
Men Skellefteå, de vinner när de inte är det bättre laget plus gör otroliga mängder mål. Livsfarligt gäng det där, med ett riktigt klass-pp. Jag skulle bli otroligt förvånad om Skellefteå plötsligt säckar ihop och rasar i tabellen om några månader.
Vad behöver Färjestad göra då, för att inte hamna i den här märkliga situationen igen?
Mål. Många, många mål.
Och öva på tekningar.
25-38 i tekningar ikväll.
Mitell sa efter presskonferensen att det inte är omöjligt att det blir 20 minuters tekningsnötande på fredagsträningen. Sa han det med glimten i ögat?
Kanske.
Kanske inte.
Återstår att se hur det tekas och målas på lördag mot Timrå.