Tor Cederman släpper inte Värmland och minnena, men är på väg i en ny riktning, med ett högst personligt perspektiv.
I sin utställning ”Gottlandsviken revisited” på Galleri Mats Bergman tar han besökarna med till en plats som spelat stor roll i hans liv och konstnärskap.
Jo, det ska vara Gottlandsviken med två T, för det här handlar inte om gotländsk havsmiljö, utan om en vik i sjön Daglösen strax utanför Filipstad.
– Det är det goda landet – gott land, säger Tor Cederman.
Där har han långa rötter på mammas sida och många fina minnen från fester och skogspromenader.
– Jag har varit där sedan jag var nyfödd och hela min familj har varit där i alla år, säger han.
Sålt och lämnat
Men nu är den eran över. För två år sedan gick hans mamma bort och han och syskonen har sålt huset vid viken.
– Det kändes som det var läge. Det är jättebra nya ägare som verkar stormtrivas och det är bara positivt för oss. Det blev så opraktiskt och för långt att åka dit, säger Tor som bor i Stockholm och numera istället har ett fritidshus i Hälleforsnäs.
Men i konsten och i minnet kan han återvända när han vill. Utställningsnamnet ”Gottlandsviken revisited” är en ordlek med tv-serien Brideshead Revisited, som hette En förlorad värld på svenska.
– Utställningen är ett slags återbesök. Man återvänder till barndomens slott på något vis. Jag är på besök i minnet.
Är det en förlorad värld?
– Ja, på ett sätt är det väl det, men det är inget jag måste sörja heller. Det har ju frigjort en del energi också och det är inget som hindrar att jag åker dit och myser i skogarna.
”Berättar min historia”
Minnen har länge varit viktiga i hans konst. Ofta har han använt föremål från mor, mormor och mostrarna. Det kan vara skedar, broderier, knappar, tygblommor – diverse artefakter från en svunnen tid, som han ger nya sammanhang i skulpturer och textila verk. Lite sådant har han med på den nya utställningen också, men fokus har skiftats till mera måleri och mera av hans eget perspektiv på minnena.
– Jag berättar inte någon annans historia. Jag berättar min historia. Jag har bytt fokus. Jag skrev ur något slags mormorperspektiv förut, men nu är det utifrån mitt perspektiv, säger han.
En magisk natt
Och det är i stora delar från Gottlandsviken detta perspektiv utgår. Målningarna med det egenartade blå ljuset har sin grund i en nattlig upplevelse just där.
– Det var 2009 på försommaren och jag huserade där själv och det var magiskt. Det var tyst, det var som att jag hälsade på naturen. Det var en märklig känsla. Ugglan hoade och räven hostade och jag var som på besök. Jag tänkte redan när jag tog bilderna mitt i natten att det här ska jag göra något av.
Nu har han gjort det. Efter att ha lämnat Gottlandsviken öppnades något annat.
– Även om man har många fina minnen och det är en väldigt fin plats, så finns det också dåliga minnen. Inget specifikt, det är ingen ond bråd död eller något sånt, men det finns bra och dåliga minnen och då känns det också som en befrielse att lösgöra sig från det, för man blir så fastväxt med en plats och jag vet inte om det är bra riktigt. Nu när jag väl lämnat stället går det att göra något konstnärligt av det. Nu kommer målarlusten och skaparlusten. Ibland måste man ha distansen.
Vad betyder nostalgi för dig?
– Nostalgi är oerhört viktigt och det är jättejättemycket energi i det, skulle jag säga. För att göra konst är nostalgi väldigt fint, men det gäller att hitta distansen, säger han och jämför med en operasångare som inte bör brista ut i tårar av rörelse på scenen.
– Du ska inte sitta där och snörvla och måla med ditt eget blod eller dina egna tårar, utan att det uppstår någonting. Det ska gärna bli några underbottnar.