Få officiella företrädare vill eller vågar spekulera kring vem som ligger bakom sprängningarna av gasledningarna Nord Stream i Östersjön. Men det är inte så svårt att ringa in den trolige förövaren. Tydligt är ändå att kriget nu krupit närmare oss, och in i själva Östersjön.
Under tisdagen stod det klart att det rörde sig om medvetna sabotage och inte några olyckor när Nord Stream sprang läck på tre ställen i trakterna runt Bornholm, i dansk respektive svensk ekonomisk zon. Det rör sig om kraftiga laddningar på 100 kilo dynamit, och på det djup det handlar om kan det knappast vara frågan om annat än en statsaktör.
Visserligen finns det en hel del privata offshore-företag som sysslar med undervattensoperationer, men de torde knappast kunna göra något sådant i hemlighet. De brukar också agera med ytfartyg som bas, och några sådana har veterligen inte synts till. Återstår då ubåtar, med attackdykare och/eller fjärrstyrda robotfarkoster. Och vilka är det som har sådana? Här i Sverige har vi ju decenniers erfarenhet av främmande undervattensverksamhet.
Men bara för att officiella företrädare inte vill ägna sig åt spekulationer och utpekanden så kan det inte avhålla andra från att komma till sannolika slutsatser. Och då handlar det förstås om Ryssland. Utrikesminister Ann Linde (S) försade sig faktiskt under tisdagen genom att indirekt peka ut just Ryssland. Nu kommer vi dock kanske aldrig att få klarhet vad som exakt skedde, men den ryska Östersjöflottan har dock resurserna, och därtill också motiv.
I förstone kan det synas märkligt. Varför skulle ryssarna spränga sina egna gasledningar? Vi får dock komma ihåg att de numera är tämligen värdelösa. De har själva skruvat åt gaskranen i Nord Stream 1 med nästan 90 procent, och Nord Stream 2 har aldrig tagits i drift. Kriget i Ukraina och sanktionerna kom emellan.
Dessutom så behövdes egentligen aldrig något Nord Stream. Gasleveranserna till Europa kunde ombesörjas med de befintliga ledningarna genom Ukraina, men byggandet av Nord Stream var en del i ryskt maktspel och säkerhetspolitik. Man ville kringgå transitlandet Ukraina och göra Europa, särskilt Tyskland, ännu mer beroende av rysk gas. Nu föreligger dessa skäl inte längre.
Istället kan man göra en maktdemonstration som gör européer och då särskilt tyskar oroliga. En sorts hybridkrigföring av ett slag som Ryssland är bra på. Nord Stream är ju ingenting värt längre. Energikrigföringen har heller inte varit så framgångsrik då Europa faktiskt lyckats med konststycket att bunkra upp inför vintern med alternativa gasleverantörer. Redan skall man täckt upp med hela 90 procent och än är det bara höst. Europa har ändå ställt in sig på en kall och dyr elvinter.
Ryssland skickar också signalen till väst, som de ändå anser sig befinna sig i krig med, att de kan slå till mot andra känsliga mål. Det är en händelse som ser ut som en tanke att under tisdagen invigdes Baltic Pipe – en gasledning från Norge via Danmark och Östersjön till Polen. Det löper flera ledningar och kablar som är sårbara för attacker. Norge har till exempel siktat drönare kring några av sina olje- och gasplattformar.
Budskapet kan också vara riktat mot andra i det interna ryska maktspelet. Nu har man bränt skeppen och det finns ingen återvändo, utifall att några i Ryssland skulle få för sig att byta ut regimen, öppna för fred i Ukraina och återuppta förbindelserna västvärlden. Nu gäller det att följa Putin till det bittra slutet.