”Allting är sant” – Kaffet är klart och Olof Wretling redo för Sverigepremiär

Kaffet är serverat – och Olof Wretling är redo att ta med Karlstadspubliken på en tågresa i fantasi och fantastisk verklighet.

NWT möter en komiker, skådespelare och berättare som vårdar sina drömmar och gärna vill upphäva tyngdkraften.

Torsdagen den 29 september är det Kaffedagen – jo, en sådan finns – och strax därpå, under fredagskvällen, har Olof Wretling Sverigepremiär i kaffestaden Karlstad på sin nya föreställning ”Kaffet”.

Att det är kaffet i bestämd form är viktigt, för så heter det även i obestämd form på hans västerbottniska dialekt, och det är en viktig del i berättelsen, där Olof gör fyra roller: sig själv samt sina litterära idoler Torgny Lindgren, P O Enquist och Sara Lidman.

Bryter talförbudet

Författartrion kliver bokstavligen in i handlingen när de kommer in i tågkupén, där Wretling satt 2004 för att ta sig från Umeå till Stockholm. Han har tappat rösten mitt i en föreställning och nu ska han på läkarundersökning – och har talförbud.

Men när Torgny Lindgren säger ”Ja tack, jag kan ta en kaffet” går det inte längre att vara tyst. Denna västerbottniska specialitet måste de ju prata om.

Är överallt

Och nu gör han det, i en föreställning präglad av äventyr och lek där åhörarna får följa med på en resa om själva livet, långt utanför tågkupén.

– Man försöker vara på de här platserna. Scenografin är väldigt hoppig och klängig och jag är överallt där det går att vara, säger Olof Wretling.

Och av tidigare erfarenhet vet jag att allt du berättar på scenen i princip är sant?

– Vad glad jag blir. Det är hela mitt sound, liksom. Allting är sant, annars skulle jag inte berätta om det. Eller det får vi ju hoppas att det är, för nu har jag ju berättat om det!

Du bor i Karlstad numera och vi räknar gärna dig som värmlänning, men hur mycket Västerbotten är kvar i dig?

– Det svaret kommer du att få faktiskt i föreställningen, i jakten på tumavtryck och pekande på ursprung. Det kanske är så att man har en helsickes massa tummar på sin hand? Man kanske har en västerbottnisk tumme, en värmländsk tumme och en Göteborgstumme och en morfartumme och en trestegstumme...

Apropå mångsidighet: vad skulle du jobba med om du inte fick jobba med det du gör?

– Spontant är det första som flyger upp i mitt huvud att jag nog hade tyckt det var kul att ha fullföljt mina osteopatstudier, som jag avbröt halva vägen in, det vill säga en form av naprapati, kiropraktik och sjukgymnastik. Jag tycker om att jobba med kroppen, om det sedan är komik eller rösten. Sedan ville jag faktiskt gå logopedutbildningen i Göteborg, så jag ringde ner dit och frågade om jag fick börja. Då frågade de om jag gjort högskoleprovet och jag sa ”ja, jag fick 0,2. Och mina betyg har jag slarvat bort så jag söker på ren nyfikenhet.”

Har du någon (annan) dröm kvar?

– Jag är fostrad i friidrotten när den mentala träningen kom. Vi skulle sätta upp mål, delmål och drömmar och mindmaps och ”hur når jag dit”, men min resa inom friidrotten blev att min lust dog. Det var väldigt sorgligt och berodde bland annat på att jag nog egentligen inte behöver jobba med mental träning, för jag snöade verkligen in på det. Jag lovade mig själv när jag upptäckte något nytt i mitt liv, att vara noga med att inte prata sönder det, jag vill ha kvar något hemligt! De där drömmarna måste få vara här uppe och så plockar man ner dem när de dyker upp, istället för att drömmarna ska vara superkonkreta. Förhoppningsvis finns drömmarna där och är mer klumpar och former och energier. Man plockar ner något och sedan uppstår nya. Att vara i det här rummet har också varit en dröm.

Mycket av det du gör handlar om livet i stort och smått. Vad är meningen med livet?

– Jag kan bara gå till mig själv och jag tänker att det är att förvalta sin lust. Eller att vara sann sin lust. Den kan vara att engagera sig i frågor man brinner för eller om man har lusten att bekämpa orättvisor. Om jag vårdar min lust kanske jag kommer åt massa saker jag vill förändra, vara en del av och uppnå. Jag har kanske insett att jag aldrig kommer att hinna allt jag vill hinna, men om jag verkligen vårdar den här lusten, så kanske det ryms massa saker: uppmuntrandet till läsande, till böcker, språket, äventyret och rösterna och allt det.

Vad händer när man dör?

– Ja, vad händer när man dör... Man går väl från en famn till en annan, men hur den famnen är vet jag inte.

Vilken superkraft skulle du vilja ha?

– Där jag befinner mig just nu tror jag att det skulle kunna vara att kunna springa och flyga fram som nån ekorre eller apa. Att upphäva tyngdkraften, lite som Starke Staffan, minns ni honom? Han kunde hoppa över hus och fånga bovar, men varje gång han blev förkyld dog superkraften och då var han med sin morfar istället.

Till sist: hur vill du ha ditt kaffe, eller förlåt, ”ditt kaffet”?

– Det ska vara "Black as midnight on a moonless night” som agent Cooper i Twin Peaks sa.