För en vecka sedan chockhöjde Riksbanken styrräntan med en procentenhet – den största enskilda höjningen på trettio år. Det kommer att lägga ytterligare sten på bördan för privatpersoner och företag i den ekonomiska krisen med skenande inflation. Men man har målat in sig i ett hörn och har inte mycket val.
Riksbanken har dock sig själva att skylla. Den agerade alldeles för sent på signalerna som sade att inflationen är på väg upp. Det är först alldeles nyligen som den övergav den ytterst tvivelaktiga nollräntepolitiken. Räntan har till och med legat på minus 0,5 procent under flera år. Detta för att Riksbanken ville få upp inflationen till målet på 2 procent. I augusti låg den på 9,0 procent.
På presskonferensen förra tisdagen beklagade riksbankschefen Stefan Ingves att de länge haft fel på utvecklingen, och gjort flera felaktiga prognoser. Så sent som i början av året trodde Riksbanken att det skulle dröja till februari 2024 innan man gick över noll procent. Efter förra veckans besked ligger styrräntan nu på 1,75 procent, och där har den inte legat sedan i december 2011.
Följden av Riksbankens skygglappar när det gäller inflationsutvecklingen är att den väntade på tok för länge innan den började höja räntan. Därför har vi nu fått en så kraftig höjning på ett bräde, och tyvärr är det mycket som tyder på att det inte blir den sista. En av de främsta uppgifterna för en centralbank är att bidra till stabilitet i ekonomin, men de här tvära kasten är raka motsatsen till det. Hög inflation och plötsligt stigande räntor ställer till det för hela samhället – hushåll, företag, offentlig sektor.
Vad är det då som orsakat denna negativa utveckling? Det är lätt att skylla på oförutsedda händelser som pandemin, höga elpriser och krig i vårt närområde. Och visst har de varit utlösande faktorer, men de bakomliggande orsakerna har funnits sedan tidigare. Det är bara det att man helt enkelt struntat i dessa och inbillat sig att gamla sanningar inte längre gällde.
Den gamla definitionen av inflation har varit penningvärdesförsämring, och är en följd av att det trycks (numera bildligt) för mycket pengar i förhållande till produktivitetsutvecklingen. Mängden pengar i systemet ökar snabbare än produktionen av varor, tjänster och tillgångar. Särskilt det sista är viktigt att hålla i åtanke, men det är också det som centralbankerna, inklusive den svenska Riksbanken, ignorerat. Den mäter bara konsumentprisindex, KPI, alltså vad tv-apparater, datorer, mat, kläder och annat vi konsumerar ökar i pris. Och KPI var länge väldigt låg.
Däremot har tillgångspriserna ökat kraftigt, främst på saker som bostäder, aktier och andra värdepapper. Det är där inflationen funnits, men som Riksbanken inte brytt sig om. Vad som nu hänt är att denna inflation spritt sig till den reala ekonomin, med pandemins verkningar och kriget som utlösande faktorer.
Och det är centralbankerna själva som tryckt alla dessa pengar. Från slutet av 2019 till mitten av i år ökade penningmängden med 36 procent i Sverige. Under pandemin pumpades pengar in i systemet genom att centralbankerna köpte värdepapper. Det började egentligen redan med finanskrisen från 2008 då man gjorde samma sak. Man har trott att man levt i en ny verklighet där det inte längre funnits något samband mellan mängden pengar och inflationen. Men den gamla verkligheten har nu kommit i kapp – och vi får alla betala priset.