Håll isär forskning och politik

Ledare
PUBLICERAD:
Politik och vetenskap.
Foto: Fredrik Persson/TT
I det offentliga samtalet sägs det ofta att vi skall ”lyssna på vetenskapen”. Självklart bidrar forskare med viktig kunskap som både politiker och medborgare bör ta del av för att kunna fatta så välinformerade beslut som möjligt. Men när det kommer till politiska vägval finns sällan ett facit.

Politik handlar till sin natur om målkonflikter. Politisk debatt bygger också på att samma verklighet kan beskrivas på olika sätt, beroende på våra prioriteringar och värderingar. Världen är sällan svartvit utan i de flesta frågor finns en komplexitet där olika aspekter alla skall läggas i vågskålen.

För ett antal år sedan började det bli populärt med så kallad faktagranskning. Politikers uttalanden skulle nagelfaras för att se om de var med sanningen överensstämmande. Visst är det viktigt att uppmärksamma om politiker exempelvis presenterar uppenbart felaktiga siffror. Men ofta har så kallade faktagranskningar snarare handlat om att journalister värderat information på ett annat sätt. Det som ger sken av att vara objektivt blir således bara en alternativ vinkling.

I dag har journalister mer och mer börjat ta hjälp av representanter för forskarvärlden i syfte att syna politiska förslag i sömmarna. Om detta skriver Fanny Forsberg Lundell, professor i franska vid Stockholms universitet, i en debattartikel i Expressen (21/9). Hon konstaterar att det blivit vanligt att ”forskare, vars uppgift är att ta fram ny kunskap, åberopas som auktoriteter för att avgöra vilken politik som skall bedrivas”. Att ”forskare dömer ut” politiska policys blir en alltmer förekommande formulering i svensk media, vilket hon kritiserar. ”Forskaren är först och främst en kunskapsförmedlare inom sitt specialområde, inte en expert på politik” avslutar Forsberg Lundell.

Generellt kan man konstatera att politiker och opinionsbildare är väldigt selektiva vad gäller viljan att lyssna till experterna. På vänsterkanten är motståndet mot marknadshyror kompakt, trots att det gång på gång påtalas att de skulle vara välgörande för den svenska bostadsmarknaden. Och det är inte konstigt givet att vänsterpolitikerna har gjort en avvägning utifrån sina övertygelser. Det är så politik måste fungera, eftersom alternativet vore att vi inte behövde politiker utan bara kunde delegera alla beslut till experter inom olika områden.

Dock bör man betänka att det även bland de lärda kan råda oenighet i många frågor. Liksom att det finns de som visserligen är att formellt betrakta som sakkunniga, men som använder sin plattform för att driva en politisk agenda eller åtminstone låter sina egna övertygelser färga arbetet. Detta blir särskilt problematiskt när vissa forskare i det närmaste permanentar sin position som något slags orakel, som journalister återkommande vänder sig till.

Att lyssna på de som har specialkompetens kan göra oss klokare. Men när journalister gång på gång vill att forskare skall utvärdera politiska förslag – eller på egen hand och på ett förenklat sätt ställer deras rön mot de folkvaldas utspel – blir konsekvensen snarare att det offentliga samtalet fördummas.

Politik är svårt. Vetenskap är svårt. Det finns absoluta sanningar, men inte definitiva svar på alla frågor. Risken med slapp journalistik är att medborgarna till slut slutar att lyssna.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.