Bokaktuella Lagerlöf-stipendiaten Bo Landin varnar: ”Då går Karlstad under”

– En dag möts Klarälvens vatten och Vänern på Karlstads torg, hävdar journalisten, författaren och miljökämpen Bo Landin.

Han är årets Selma Lagerlöf-stipendiat och högaktuell med en bok om vattenlandet Sverige. Nu vill han varna, men också sprida hopp och visa vägen till förändring.

2020 utsågs han till Årets Värmlandsförfattare – och vinkade så glatt via skärmen hemifrån Heber City Utah.

Nu är Bo Landin dock på plats i Sverige, för att ta emot ett annat finfint värmländskt pris och för att föreläsa om sin nya bok Vattenland. Vi träffas i bokförlagets monter med utsikt över ett hav av besökare på Bokmässan i Göteborg, men det är ett annat slags hav han korsat för att komma hit. Bo Landin bor numera i USA, men den här gången kan varken pandemi eller miljösamvete hindra honom från att resa till Sverige.

”Vi måste tänka om”

Bokmässan är bara startpunkten på en månadslång turné, där han ska berätta om sin nya bok och framför allt försöka väcka opinion för våtmarkerna.

– Jag kom bara för att boken släpps och för att det är en bokmässa igen efter de här åren. När jag skrev min förra bok, Fotavtryck, så dedikerade jag den till mina barnbarn och inledde med att be om ursäkt för att jag fyllt på koldioxidkontot med alla mina resor runtom i världen. Vi kan inte fortsätta så, så jag har hållit mig på mattan i tre år, men jag behöver åka hit för att släppa den här boken för att göra ett nytt inlägg i klimatsamtalet. I övrigt är det ett nytt liv och vi måste tänka om, säger han.

Vattnet är allt

Natur och miljö är hans ständiga tema och den här gången är det vatten han fokuserar på.

– Vattenfrågan är så central för hela klimatresonemanget. Alla klimatfrågor kan samlas kring vatten, hävdar han.

I boken Vatten - Land skriver han om följderna av utdikningar och sjösänkningar, av kraftverk och dammar, av älvrensningar för flottleder och mycket mer.

– Våra åar och bäckar måste få brusa igen. Vi har stängt in dem bakom dammar, vi har grävt dem som diken och förstört dem så att de egentligen är helt sterila, raka vattentransportleder istället för levande bäckar och åar. Vi citerar den stora filosofen Nalle Puh i boken, för han säger att åar har ingen brådska, utan de kommer fram till slut. När vi skickar ut vatten så fort vi kan i havet, skapar vi algblomningar och giftkatastrofer i havet. Vi måste förstå hur naturen fungerar.

”Då går Karlstad under”

Vi måste också, anser han, förstå vilka effekter klimatförändringarna kan ge. Han berättar om ett gammalt talesätt:

– När Klarälven och Vänern möts på Karlstads torg, då går Karlstad under. Vi har haft många översvämningar förut, ibland har man rott inne i stan! Det som hänt kommer att hända igen, och det som inte har hänt kommer att hända. Prognoserna är upp till 40 procent mer regn i Klarälvens nederbördsområde och det vattnet kan bara ta sig till ett ställe, Vänern, och det går inte att släppa på mer i Göta älv med de rasrisker som är där. Under de närmaste decennierna kommer detta att vara ett stort problem.

Tar Selma till hjälp

Bo Landin lyfter också fram vattnet som kraftkälla för rekreation, själ och liv. Han sätter stort hopp till att människornas kärlek till vattnet i den rollen ska väcka viljan att förändra.

– Jag är en i grunden väldigt emotionell människa och en emotionell skribent. Jag tror att ska man nå människor, så är det inte vetenskapliga publikationer som når en större publik, utan att vara lite personlig. Det är viktigt för mig.

I kapitlet ”Vattnet i litteraturen ” tar han såväl Fröding som Lagerlöf till hjälp och hos särskilt Lagerlöf har han hittat en själsfrände.

Journalisten Lagerlöf

– Hon var en grävande journalist och skrev i sin skönlitterära form, men hon förutsåg till exempel att storkarna skulle försvinna från Skåne, eftersom skåningarna hade dikat ut alla våtmarker så det inte fanns några grodor kvar för storken att äta.

– Jag utnämner Selma till ekosof och miljöaktivist. Jag skulle oerhört gärna vilja sitta och prata med henne för hon hade varit på barrikaderna idag med ungdomarna som tar strid i klimatfrågor och våtmarksfrågor. Och tänk att vi har en ungdomsrörelse idag som fokuserar på våtmarker, det skulle jag som gammal fältbiolog aldrig tro var möjligt.

Chefens bud: ”Skriv själv”

Det var i Fältbiologerna han tog avstamp inte bara för det som skulle bli ett livslångt engagemang för miljön, utan också ett helt yrkesliv. I tonåren gick han in till en chef på Mariestads-Tidningen och sa att ”jag tycker ni ska skriva om oss fältbiologer och om miljögrejerna”. Då tittade han på mig och sa ”Det står en skrivmaskin där. Skriv själv!”. Och på den vägen är det, säger han och skrattar.

Många böcker, filmer och artiklar har det blivit, men än är kampen inte vunnen.

Kämpar för barnbarnen

– Man får inte ge upp. Jag önskar att jag fick ge upp, det vill säga att vi har löst problemen så vi bara kan njuta, men det är ju inte så. Därför finns det bara en väg för mig och det är att jobba och skriva så länge jag kan, göra film och nå människor, berätta och inspirera. Jag är inte lika optimistisk som jag alltid har varit, men det betyder inte att jag slutat att kämpa. Det är bara det att det här är stora frågor och när man ser sina barnbarn i ögonen och tänker att de kommer att leva 2100 – hur ser den världen ut? Den kommer att vara dramatiskt annorlunda än den vi har idag.