Hela Sveriges nya riksmorsa!

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
”Ida Hallquist är som en Lars Lerin på speed”, skriver Lasse Anrell i veckans krönika.
Foto: TV4/Pressbild
Redan i måndags kväll var det dags för lite allvar för Ida.
Ni vet säkert vem jag pratar om.

Ida Hallquist, som redan haft en karriär som Fanny i TV4-serien ”Ack Värmland” med Mia Skäringer och alla andra stjärnor av mer eller mindre värmländsk kvalitet, regisserad av Molkoms förste förförare Ulf Malmros.

Sen dess har hon hunnit flytta hem och bort, försökt bli lärare, och sjungit lite igen och fött två förtjusande döttrar, medan jag har skrivit några krönikor här om hennes pappa Malte, Kils egen David Sundin, och medverkat i hans stora, spridda podd.

Ida hade en karriär. Hon var till och med i saliga tv-programmet ”Så ska det låta” och var redan där så allmänt älskvärd att pianisterna började fumla mellan tangenterna.

Och så nu Idol i TV4.

Jag vet inte om ni ser på Idol. Jag gissar att programmet haft lite sluttande tittarsiffror några år. Nu försöker man piffa upp programmet med en gigantisk final i Tele2 Arena inför 30 000 åskådare och skryter över att det kommer att vara världens största Idol-final.

Jag vet inte om det är för sent, risken finns väl alltid. Idols bästa tid var sannolikt för tio år sen när Måns Zelemerlöw och Agnes och Darin och såna giganter tävlade mot Loreen, Danny Saucedo och Anna Bergendahl.

Men Idol finns ändå kvar och i en tid när folk stirrar in i isolerade paddor borde Idol kunna fungera som motor i det fredagsmys som varit svenska barnfamiljers höjdpunkt sen 1994 när ett vansinnigt trevligt tv-program som hette ”Sikta mot stjärnorna” sjösattes och när en chipsbutik i västra Sverige uppfann just ordet ”Fredagsmys”.

Så det så.

(Vet ni inte vad ”Sikta mot stjärnorna” var så kan jag rekommendera er att googla det. Kolla särskilt på juryn. Några, eller kanske snarare någon, var med i den juryn under alla nio år programmet sändes i TV4 och banade väg för allt från Idol till Let’s Dance. Så det så.

Min självutplånande blygsamhet förbjuder mig dock att säga vem...)

Det tar oss till Ida.

Ida Hallquist, 28. Från Kil.

Jag har aldrig varit med om en artist som så monumentalt går genom rutan.

Att hon kunde sjunga visste jag ju. Men att hon kunde visa att det går att bryta igenom tv-rutans känslokyla bara genom att vara ett under av vänlighet, omtanke och omkänsla är ju sensationellt. Det borde ju snarare vara omöjligt.

Särskilt i en tid när bara elaka människor bereds plats och när intrigmakare får utrymme för att hugga så många som möjligt i nackhåren.

Ida gör tvärtom.

Ida kramar om, Ida tröstar, Ida uppmuntrar, Ida stöttar och Ida bryr sig.

Hon är som en Lars Lerin på speed. En ”Barnmorskan i East End” med extra våtvärmande omslag.

Jag kan ju kanske uttala mig med en smula trovärdighet eftersom jag vet allt om motsatsen. Mitt uppdrag i ”Sikta mot stjärnorna” var uttalat från chefen att jag skulle vara kritisk. Helst elak. Fast inte för elak – utan helst bara lite småelak med glimt i ögat.

– Sånt finns inte i tv-världen, sa jag.

– Uppfinn det då, sa han.

Så då gjorde vi det, som Persbrandt brukar säga i tv-reklamen.

Ida har uppfunnit den omslutande vänligheten som tv-koncept. Där Lerin skulle kunna uppfattas som pyttelite distanserad är Ida den omfamnande riksmorsans hela estetik. Där drottning Elisabeth var världens lilla nav av kontinuitet blev Ida på bara några veckor det centrum som vi hänger upp alla våra förväntningar på, i ett land som röstat bort det mesta av det vi en gång höll för just våtvärmande.

Att hon sen sjöng lite illa i måndags spelade ju så klart ingen roll. Jag tror inte att en enda som tittade hörde det eller åtminstone brydde sig. Jag tror bara att de lyssnade in hennes klapp på kinden av Espen när han röstades bort, eller hennes tröst av den rödhårigt påträngande Vera och kanske sa hon rent av till den magnifike countryguden Espen att valet av den där Kent-låten var verkligen jättedumt mot honom. För en kille som knappt har hört talas om Kent ska väl så klart inte tvingas sjunga Kent. Jag hoppas verkligen att juryn skärper till sig och släpper in Espen och hans epa-traktor i tävlingen igen innan det blir ännu mera allvar.

– Ida! Ida! Ida! vrålade publiken i det iskalla Kungsträdgården och det var ju så uppenbart och tydligt att Kungen i Kungsan den här kvällen och alla andra kvällar var en liten tvåbarnsmorsa från Kil med utstrålning som en härdsmälta som sjunger så att alla parkens droghandlare, torgnasare och förhärdade nollåttor håller andan.

Veckans värmlänningar

Ni missade väl inte inslaget i Rapport om Eda Skyttegille och de sanslöst charmiga gevärsbarnen Gustav Morfeldt och Leia Pettersson som pratade så mycket dialekt så att man knappt hörde alla skjutningar. Finns på play, som de brukar säga på tv. Missa inte.