Det började på Tinder – BIK:s nyförvärv och Göta-löparen i stor intervju

BIK Karlskogas Gustav Willman Borvik hoppas nå SHL. Hans sambo Olivia Weslien satsar mot ett internationellt mästerskap på 1 500 meter.

Tidningen har träffat paret som brinner för sina idrotter – och för varandra.

Allting började med en matchning på Tinder.

– Jag hade precis flyttat från Karlstad till Luleå för att plugga till fysioterapeut, berättar Olivia.

Gustav spelade hockey i stadens J20-lag.

– Det klickade direkt och sedan dess har vi hängt ihop. Snart är det sex år, säger Gustav.

Som hockeyspelare är det sällan man bor på ett och samma ställe under en längre tid. Efter 1,5 år tillsammans i Luleå flyttade Gustav till Finland.

– Jag vet väl inte hur vi tänkte då egentligen. Du har varit väldigt förstående. Visst har det varit svårt men samtidigt blir det rätt så lätt när man trivs med varandra. Man vet att det fungerar, berättar Gustav.

– Det gick ändå rätt så bra. Jag hade min praktik i Karlstad och när jag var ledig kunde jag åka till dig och stanna en vecka ungefär. Vi sågs väl någon gång i månaden, säger Olivia.

"Har förträngt"

Efter en säsong i Finland blev det flytt till Kristianstad.

– Där sågs vi ändå ganska mycket för att vara oss men väldigt lite om man jämför med andra. Under en säsong är man borta väldigt mycket. Speciellt i en sådan klubb som Kristianstad där det är många långa resor.

– Jag tror att vi har förträngt lite hur jobbigt det var i perioder. Speciellt när vi hade det jobbigt i våra respektive idrotter. Då vill man ha någon där. Men vi pratade väldigt mycket i telefon, säger Olivia.

Hur mycket har du att säga till om angående klubbval?

– Vi har försökt att tänka vart det finns bra träningsmöjligheter även för mig. Men det primära är alltid din satsning. Skulle det vara så att jag inte kan bedriva min satsning på det stället du ska spela så flyttar jag hem till Karlstad en period. Då hade jag inte följt med. Helheten är viktig oavsett idrott och när vi är med varandra presterar vi bättre, säger Olivia.

Topp fem i Sverige

Efter två säsonger i Kristianstad och en i Södertälje har nu paret landat i Karlskoga.

– Jag jobbar som fysioterapeut i primärvården och lite med mitt egna företag. Jag håller även på att skolas in i Degerfors IF. Vi har sagt att du får ha ditt jobb och jag mitt. Annars hade jag nog kunnat vara fysio i BIK.

Vid sidan av jobbet elitsatsar Olivia – precis som Gustav. Den gångna säsongen slutade hon topp fem på Sverige-statistiken över 1 500 meter och gjorde landslagsdebut i Finnkampen.

– Jag kan inte livnära mig på samma sätt. Jag började satsa rätt så sent. Jag var 18 år gammal och löpning tar sin tid.

– Du lägger ner lika många timmar som vi gör, kommenterar Gustav.

– Det är ganska skönt att ha dubbla karriärer. Jag satsar men när jag inte tränar gillar jag att göra annat.

Hur mycket involverade är ni i varandras satsningar?

– Vi älskar träning och jag har nog varit med på varenda tävling under sommaren. Jag tycker att det är jäkligt kul. Sommarträningen kör vi ihop. Vi bollar många idéer med styrketräning, snabbhet och så vidare, säger Gustav.

– Vi har varit väldigt inblandade i varandras satsningar redan från start.

Olivias tränare, som hon jobbat tillsammans med i fem år, bor i Uppsala.

– Han skriver träningsprogram som jag utgår ifrån. Det fina med löpningen är att det är enkelt att bara ge sig ut och springa. Det är när jag kör dom riktigt hårda passen som Gustav ofta är med.

Bättre än någonsin

Olivia slog personligt rekord med fyra sekunder den här säsongen.

– Helt ärligt tror jag nog att min peak kommer att vara om fem år. Det är först nu jag börjar få resultat av träningen som jag har gjort. Jag känner att jag är på väg uppåt. 1 500 meter och längre distanser tar tid att bli bra på.

– Du är ju bättre än någonsin nu, flikar Gustav in.

Har du någon chans på 1 500 meter, Gustav?

– Nej, nej. Det har jag inte. Så fort hon trycker på lite är jag chanslös. 400 meter kanske. Då är det under en minut. Jag är ganska snabb.

– Men så fort syran kickar in orkar jag inte hålla uppe det på samma sätt som Olivia gör.

Även om Olivia står som segrare över 1 500 meter tävlar de då och då mot varandra. Gustav minns gärna tillbaka på ett intervallpass i Luleå.

– Jag låg i ryggen på dig och tog det lugnt. När du sa att det var dags för sista intervallen stack jag bara. Jag hade inte hjälpt till att dra någonting.

– Det tror jag att jag har förträngt. Det är bara kul att kunna träna tillsammans. Nu har ju du börjat gilla löpning, säger Olivia.

– Jag hatade det tidigare. Så tråkigt. Generellt sett så är ju inte hockeyspelare så mycket för löpning. Nu tycker jag att det är kul.

"En ringklocka"

Gustav berättade tidigare att han varit på plats under samtliga tävlingar för Olivia den här säsongen förutom Finnkampen.

Och Olivia ser merparten av Gustavs hockeymatcher.

– Jag skulle säga att jag har ganska bra koll. Jag blir mer intresserad när du spelar. Jag önskar att det fanns en ringklocka som kunde plinga varje gång du kom ut på isen, säger Olivia med ett skratt.

Hur hanterar ni förluster och motgångar?

– Du är en sjuk tävlingsmänniska, säger Olivia.

– Jag blir riktigt sur, säger Gustav.

– Efter matcher byter jag gärna samtalsämne. Vi pratar mycket om att släppa det och att det kommer en ny dag och nya träningar. Det är okej att älta för att sedan utvärdera och köra på, säger Olivia.

– Vi är ganska bra på det båda två. Det är klart att du är less om du sprungit ett dåligt lopp. Vad hade du kunnat göra annorlunda? Hade du kunnat göra något annorlunda? Oftast inte. Och väldigt ofta vet man själv om man gjort det dåligt, säger Gustav.

Han fortsätter:

– Det är alltid skönt att komma hem. Olivia fattar direkt om jag är glad eller sur. Och det är väldigt mycket upp och ner under en säsong.

"Riktigt less"

En karriär går ju sällan spikrakt uppåt och när vi pratar om deras tyngsta ögonblick hittills säger de så här:

– Jag försökte kvala till junior-EM 2019 men fick ingenting att fungera varken fysiskt eller mentalt. Då var jag riktigt less. Kände att jag skulle sluta med friidrott. Jag hade prestationsångest och resultaten var inte bra nog trots all tid jag la ner. Men det var egentligen aldrig nära att jag skulle sluta. Sådant inre driv har jag. Jag är glad att jag fortsatte och vågade tro på det, säger Olivia.

– Förra säsongen med Södertälje var väldigt jobbig. Annars var det när jag blev petad som sista gubbe inför VM 2020 (norska landslaget). Det var coronaåret och vi hade varit på läger i två månader. Levt i en bubbla. Dagen innan vi skulle åka till Riga blev jag petad. Allt kändes förgäves där och då. Det var tufft men man lär sig av sådant också.

Båda två drömmer om att i framtiden få tävla i de stora tävlingarna.

– Jag vill springa internationella mästerskap, säger Olivia.

Hur långt ifrån är du?

– Det har blivit tuffare tidsgränser till VM och EM. Nu kvalar 50 procent in via tid och 50 via ranking. Det handlar mycket om vilka tävlingar man springer. Det är också svårt att ta sig in på större tävlingar eftersom det är arrangören som väljer vilka som får springa. Men jag skulle säga att det inte är så långt bort. EM 2024 är min dröm. Mitt stora mål.

Gustav har siktet inställt på SHL.

– Den bästa vägen dit är att gå upp med BIK. Annars siktar jag mot att få spela VM eller OS. Det är mina mål.