På bara några veckor har ukrainska styrkor befriat stora områden som varit ockuperade av ryssarna och Kreml är nu satt under hård press.
Världen höll andan när den ryske härskaren Vladimir Putin i går tillkännagav att landet partiellt skall mobilisera. Fast egentligen är det ett enormt svaghetstecken. Den senaste ukrainska motoffensiven har tagit Ryssland på sängen och visat hur impotent dess krigsmakt är mot en välutrustad och motiverad motståndare.
Det är inte bara ryssarna som blev förvånade över de snabba ukrainska framgångarna. Många trodde på ett långt och utdraget ställningskrig. Men med början den 6 september lyckades Ukraina på bara fem dagar återta ett område i Charkiv-regionen, stort som Gotland. Och nu har ett område på cirka 1000 kvadratkilometer befriats. De ryska försvarsställningarna kollapsade snabbt.
Ukraina hade skickligt vilselett Ryssland om sina intentioner när man talade om en kommande offensiv mot det södra frontavsnittet, mot den ockuperade Cherson-regionen. Så ryssarna omgrupperade stora styrkor dit. Sedan precisionsbombande Ukraina broar över floden Dnipro, bland annat med amerikanskt Himars-raketartilleri, och i praktiken är de ryska styrkorna där avskurna. Men den stora offensiven skedde istället i Charkiv i nordöst och i nu även i Donbas i öster.
Ukrainarna har visat att de behärskar manöverkrigföring. De såg till att först slå till mot staden Kupiansk, som är en stor järnvägsknutpunkt och av avgörande betydelse för Ryssland för att förse baseringsområdet i Izium med manskap och materiel. När Ukraina sedan intog Izium upptäckte de fasansfulla scener med massgravar där krigsfångar, men mest civila ukrainare, hade begravts – många med spår av tortyr. Vi känner igen det från platser som Butja och Irpin strax norr om Kiev efter det ryska tillbakadragandet i våras. Tyvärr lär det finnas många fler sådana platser i områden som ännu ej befriats.
Den ryska krigsmakten har blivit oerhört illa åtgången i kriget, och den snabba reträtten pekar på sviktande stridsmoral och undermålig utrustning. Många styrkor består av legosoldater, Kadyrovs tjetjener, kravallpoliser från inrikestrupperna eller tvångsrekryter från de ockuperade områdena i Donetsk och Luhansk.
Det så kallade elitförbandet första gardespansararmén, som blev illa åtgånget redan i våras, blev i det närmaste tillintetgjort under Charkivoffensiven. Det är ett förband med anor från andra världskriget och som under kalla kriget var grupperat i Östtyskland för att vara en av spjutspetsarna mot centralfronten i händelse av ett tredje världskrig, för att snabbt ta sig igenom det så kallade Fulda-gapet. Nu kommer det att ta år att återuppbygga den.
Detta är symboliskt för hela den ryska armén, och det måste man ha i minnet nu när Putin talar om partiell mobilisering av 300 000 "reservister" – alltså krigsplacerade värnpliktiga men också för att kunna behålla kontraktsanställda vars kontrakt egentligen löpt ut. Men vilka skall repetitionsutbilda alla dessa? Många officerare och andra befäl har redan strukit med i kriget och de som är kvar kan knappast undvaras för att utbilda.
Och vilken utrustning skall de ha? Redan från dag ett stod det klart hur undermålig den ryska materielen var, och hur illa logistiken fungerade, och sedan dess har mycket gått igenom metalltuggen i Ukraina. Köttkvarnen har också malt på. Av ursprungligen insatt rysk trupp på uppemot 190 000 man skall 55 000 ha dött, enligt det ukrainska försvarsministeriet.
Mobiliseringen är snarare ett tecken på att Putin är desperat. Detsamma gäller de riggade "folkomröstningar" som tydligen skall hållas på ockuperad mark redan till helgen. En rysk annektering skulle ge den förevändning som behövs för att sätta in mobiliserad trupp. Men det är lika folkrättsvidrigt ändå.
Nu när vi sett stora ukrainska framgångar så gäller det att hålla uppe trycket mot Ryssland och skruva upp stödet till Ukraina rejält. Slava ukraini!
Henrik L Barvå
Politisk redaktör