Ett rum med svävande väggar har flyttat in på Rackstadmuseet.
Det är Arvikakonstnären Liv Midbøe som tagit med sig sin ateljé in i utställningshallen – hennes alldeles egna rum, som blir en central del i utställningen som har vernissage på lördag.
Vita lakan har sytts ihop till väggar och inredningen består av broderier som markerar såväl fönster som element. Till och med en kakelugn svävar i ett hörn.
– Här sitter vi i en broderad version av min ateljé, som ligger precis bakom Trefaldighetskyrkan i Arvika. Det är i skala 1:1. berättar Liv Midbøe när vi slagit oss ner inne i det vilsamt vita rummet som utgör konstverket ”A room of one´s own".
– Det är gjort av gamla sängkläder där man ser spår av broderier och spetsar och sånt, tidigare kvinnors arbete som jag sätter in i ett nytt sammanhang.
Feministiskt portalverk
Titeln är en blinkning till Virginia Woolfs essä med samma namn, ett feministiskt portalverk. Woolf skriver om hur ett eget rum är en förutsättning för en kvinna som ska skriva en roman, men betonar också vikten av ett eget rum också i överförd och större bemärkelse, i samhället.
Det egna rummet är centralt också för konstnären Liv Midbøe, både som fysisk plats och som begrepp.
– Det är ganska viktigt för mig att komma hemifrån och att ha mitt egna rum.
Är det som en fristad?
– Ja, det är det. Jag är väldigt starkt knuten till min ateljé. Det finns ett lugn där som är väldigt viktigt för mig. När det gäller skapandeprocesser kräver de det introverta och det är det egna rummet som man då behöver. Sedan kan det vara mera bildligt talat också, men man behöver tid och man behöver en plats för att ha den där inre dialogen.
2007 gick hon ut konstskolan, Bergen National Academy of the Arts.
– Jag har hela tiden insisterat på att ha en egen ateljé just för att jag behöver den där distansen och även slippa ställtiden som blir om man ska jobba vid köksbordet. Då måste man städa först och så kommer det barn med kladdiga händer. För mig har det varit viktigt att ha det avskilt.
Synliggör verkligheten
Konstverket är också ett bra exempel på hur Liv Midbøe kan ta vardagliga föremål och ge dem en ny roll. Ett uppslagsverk och en samling tegelstenar kan bli ett schackbräde, en väska fylld med jord påminner om livets förgänglighet och ett lakan kan bli en kakelugn:
– För mig är det ett sätt att synliggöra det som finns runt oss. När kakelugnen bara är där, är den där, men när man broderar den får man syn på den på ett annat sätt. Jag hoppas att min konst kan göra det för betraktaren också, att den kan hjälpa till att synliggöra verkligheten.
Varför är det viktigt?
– Den här digitala verkligheten som vi till stor del lever genom nu, den tror jag behöver kontrasteras av att vi återförankrar oss i den verkliga verkligheten. Och att känna att man connectar, som man gör till exempel när man drejar, då är man i mötet med leran, eller när man tar i en textil. Man använder många sinnen. Jag tror man mår bra av det. Jag tror att det är något som många människor kanske får lite för lite av i vår tid.
I många av sina textila verk synliggör hon också tidigare generationers kvinnokraft:
– Jag tänker att det här verket har en sådan dimension, att jag gärna vill lyfta både kvinnohistoria och de arbetsvillkor och skaparvillkor som tidigare kvinnor har haft, säger hon.
Meditativt arbete
Själv broderar hon fritt, struntar i att fästa trådar och känner en vilsamhet i att skapa med nål och garn.
– För mig tror jag det handlar om långsamheten och att tecknandet och broderiet har många paralleller. Det blir väldigt meditativa processer för mig, att sitta och brodera och höra på radio eller poddar.
Liv Midbøe arbetar med både lera och textil och bådadera finns med på utställningen.
– Jag tycker om de kontrasterna: att få jobba både med den skitiga leran och med den skira textilen.
Hon utforskar samma teman i båda sina tekniker.
– De sista åren har jag jobbat tematiskt med hantverket som språk och hur det fungerar som mellanmänsklig kommunikation.
Lagom till utställningen kommer en skrift hon gjort, där hon fördjupar sig i språket som kan uttolkas av den som lärt känna en hantverksprocess:
– Om du själv har drejat en skål så ser du på en skål på ett annat vis sedan. Vår kulturhistoria består av massa föremål. Det nedskrivna språket är ju mycket yngre än keramikföremål man funnit som är tusentals år gamla. Om vi upprätthåller förmågan att vara med materialet kan vi också kommunicera med de människorna som levde längre tillbaka och det möjliggör ju också en kommunikation med framtiden, säger Liv Midbøe.