Uppdraget åt Kristersson

Ledare | Val 2022 | Elkrisen
PUBLICERAD:
Ulf Kristersson på talmansrunda med Andreas Norlén.
Foto: Anders Wiklund/TT
Som väntat fick oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) i måndags talmannens uppdrag att försöka bilda en ny regering. Med 176 riksdagsmandat i sitt block ryggen torde han ha den största chansen. Hur den sedan kommer att se ut får vi nog vänta några veckor på, men klart är att han har bättre förutsättningar än Stefan Löfven hade för fyra år sedan.

Något annat beslut hade riksdagens talman Andreas Norlén knappast kunnat komma fram till. Magdalena Andersson (S) har lämnat in sin avskedsansökan och styr nu bara över en så kallad expeditionsministär sedan de rödgröna partierna förlorat valet. Moderatledaren är den som har möjlighet att samla de blågula partierna.

Redan innan valet stod det ju klart att Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna skulle stödja ett maktskifte. KD har under många år samarbetat med Moderaterna, och L hoppade i tid av samarbetet med de rödgröna för att kunna räddas kvar över riksdagsspärren. Sverigedemokraterna har, trots sina folkhemska drag, ställt sig som motkraft till S.

Det arbete som de blågula partierna och Ulf Kristersson har framför sig är hur maktfördelningen skall ske. Vilka skall ingå i själva regeringen och vilka politiska sakfrågor skall den driva med det stödparti eller de stödpartier som hamnar utanför? Även här har Kristersson det mer förspänt än Löfven hade, och Andersson skulle ha haft. De blågula är faktiskt eniga om de flesta tunga och viktiga frågorna, något som de rödgröna aldrig varit. Därav den politiska skvadern som kom att kallas januariöverenskommelsen – Jöken.

Visst kommer det att skava en del. Fattas bara annat då det ändå handlar om fyra olika partier. SD är alltjämt ett omoget parti, med en tvivelaktig historia, och L måste lägga band på sina beklagliga tendenser till intern splittring. Det är dock svårt att se att vi skulle nå sådana höjder av kaos som de gångna åtta åren av rödgrön röra innebar.

Ulf Kristersson har också sträckt ut handen och sagt att han vill vara en samlande gestalt – Moderaterna heter ju också Moderata samlingspartiet. Enighet och inte splittring skall vara ledstjärnan. Och det passar nog väl hans kynne som att vilja vara "den vuxne i rummet". Emellertid krävs det två för att dansa tango, och där har S och de rödgröna nu ett ansvar att inte spä på motsättningarna och fortsätta med den beklagliga svartmålningen.

Där var Magdalena Anderssons avskedstal en stor besvikelse. Det var bittert och ovärdigt när hon varnade, med adress till M, KD och L, för extremism, hat, hot och våld, och implicit menade att dessa partier nu kan komma att urskulda och underblåsa sådana tendenser. Det är i samma härad som att lämpa ihop dem med SD som ett "blåbrunt" block. Så byggs inga förtroendefulla relationer eller ett sunt samarbetsklimat i riksdagen. Det är faktiskt otillständigt, särskilt som SD, vad man än kan tycka om dem, nu är Sveriges näst största parti. Även liberalpartister reagerade på den avgående statsministerns utfall och tonläge.

Viktigt är nu att regeringsbildningen inte drar ut på tiden för mycket. De 134 dagar det tog efter förra valet tog en ända med förskräckelse. För det är många viktiga beslut, en del av dem akuta, som måste tas i närtid. Det gäller framför allt i energipolitiken för att motta de hotande skyhöga elpriserna i vinter, och ro Nato-medlemskapet i hamn. Av förklarliga skäl är man inte lika förberedda som alliansen var 2006, men med bred enighet hos de blågula (och sakpolitiskt faktiskt också med S och C i en del frågor) borde det gå att fatta beslut rätt fort. Om den goda viljan finns vill säga.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.