Efter succésingeln "En starköl i Stockholm är bara en lättöl i Grums" släpper nu Transfer sitt debutalbum.
Trions vurm för 70-talets dansbandsmusik bjuder på en resa från folkparkerna i Värmland till det soldränkta Bahamas.
Kanske att Transfer är för dansbandsmusiken vad Just D var för hiphopen på 90-talet – tre amigos med glimten i ögat och alltid med en fest inplanerad i den omedelbara framtiden. Nu följer den värmländska trion – med Robert Stålbro, Kristian Ward och Anders Löfgren – upp succén med singeln "En starköl i Stockholm är bara en lättöl i Grums" med debutalbumet "Resfeber". Här tar de tre barndomsvännerna avstamp i 70-talets dansbandsmusik där det traditionella dansbandsstuket blandas med inslag av country, bugg och 50-talsrock.
– Allt började som en slags hyllning till Värmland, säger Kristian Ward som tillsammans med Robert Stålbro axlar sången i bandet.
– Från allra första början handlade Transfer om en dröm om att få åka på en folkparksturné i Värmland. Besöka alla dansrotundor i bruksorterna och få betalt i form av korv med bröd. Vi ville spela för Värmland helt enkelt.
Tidigare har medlemmarna huserat i Karlstadsband som Mama Kin. The Mellowmen och National Anthems – alla med rötter i rocken. Men genom uppväxten i Värmland har dansbandsmusiken alltid funnits nära.
– Den finns alltid i bakgrunden. Band som Sten & Stanley och Vikingarna. Jag växte upp med det främst på min mammas sida, det var alltid Vikingarna och smörgåstårta som gällde.
"Den tyska discofeelingen"
"Resfeber" beskriver han som en samling låtar där flera genres får plats.
– Dansbanden brukar blanda genres på skiva skivor – här finns country och det vi kallar charterflamenco som mest handlar om att drömma sig bort till soligare breddgrader. Lasse-Stefanz och Mats Rådberg har mycket country i sin dansbandsmusik. Sedan finns bugg, som ibland kan spilla över i rockabilly och 50-talsrock. För oss var det roligt att få med alla de här olika stilarna.
Låtarna gör nedslag i bland annat Bali och Bahamas, men även på Råtorp i Karlstad och på det tidigare dansbandpalatset Sandgrund.
– Skivan är spretig! Vi har inte fått till den där typiska discorökaren än som ofta dök upp på skivorna under 70-talet. Men vi har några låtar på lut som nog kan få den där tyska discofeelingen.
Nästa album är i stort sett redan färdigskrivet.
– Musiken bara rann ur oss, det var så himla kul för oss att skriva musik på svenska för första gången.
Nyligen släpptes videon till låten "Vaya con Dios".
– Den låten sätter fingret på det här med charterflamenco! En annan favorit är första spåret på skivan, "Carolina", där vi faktiskt har med en äkta saxofon. Det var en wow-känsla när vi spelade in den.
Berätta om responsen på "En starköl i...". Låten är med sin glimten i ögat-känsla väldig avväpnande?
– Absolut. Den stora responsen var oväntad. Den spreds sig snabbt och det är främst i Stockholm och Göteborg den spelas. Mer i de städerna än i Karlstad. Svårt att veta vad det beror på. Den har även spridit sig till Norge och Finland. Den går hem överallt. Kanske att enklare melodier och country ligger i tiden. Vi kombinerar det med en rolig text.
Blir det någon folkparksturné nu då?
– Vi vill komma ut och spela. Just nu är vi för dåligt inrepade, men framöver så. Vi har tackat nej till flera spelningar redan. Vi vill ha med oss gäster på scenen, bli ett stort band som kan leverera riktigt bra musik.
Ni är tre barndomsvänner och gör det här för att det är så roligt, om det skulle bli för många åtaganden och måsten skulle kanske lusten försvinna?
– Det tror jag. När vi spelade in skivan satt vi bara och krökade hemma hos Robert i Väse och tryckte på inspelningsknappen. Men så helt plötsligt så gick första singeln jättebra, då hade vi helt plötsligt förväntningar att leva upp till. Man får en ansvarskänsla. Vi får påminna varandra om att det här framförallt ska vara roligt.
"Resfeber" släpps den 23 september.