Problemet är att den nyliberalt influerade politiken under de senaste 30 åren genom omfattande privatiseringar överlämnat både gemensam egendom och inflytande till privata intressen, skriver Agne Sandberg.
Svar till Simon Sjögren (NWT 25/8).
Den borgerlige samhällsdebattören Simon Sjögren kritiserar i sin replik (NWT 25/8) på mitt inlägg (NWT 13/8) min appell om behovet av en kollektiv synvända och att vi måste verka för ett systemskifte bort från den kapitalistiska marknadsekonomin. Sjögren pläderar starkt till det kapitalistiska systemets försvar, även om han medger att klimatförändringar och upplevda maktklyftor inte kan lösas av marknadsekonomin och företag.
Förvisso ett steg i rätt riktning, men det räcker inte att, som Sjögren hävdar, sätta sin tillit till fortsatta marknadsekonomiska lösningar och ökat samarbete mellan politik, näringsliv och andra aktörer. Sannolikt får han medhåll om detta från den nya borgerliga regeringen som kommer att tillträda.
Problemet är att den nyliberalt influerade politiken under de senaste 30 åren genom omfattande privatiseringar överlämnat både gemensam egendom och inflytande till privata intressen. I den processen har inte mänskliga behov eller omsorg om skogar, sjöar och hav varit i fokus. Det har istället varit de intressen som uttrycks via penningstarka lobbyister i bland annat vård- och omsorgsbranschen, friskolorna och skogsindustrin. Exemplen kan mångfaldigas. I stort sett alla drivs som aktiebolag som, enligt denna lag ursprungligen från 1848, ska tjäna ägarintresset av växande vinster.
Så skriver du en debattartikelAtt den utvecklingen inte tjänat människors behov väl, intygas numera även från borgerligt håll; på ledarsidor i press och i olika utspel rörande både skol- och vårdområdet. Man inser att något skaver. Och klyftorna i samhället är inte bara något som med Sjögrens ord är ”upplevda”. De växande klyftorna i Sverige är ett oomstritt faktum.
Klimatet inte bara förändras, utan befinner sig i krisläge. Torkor och översvämningar blir allt vanligare och allvarligare – i Sverige och på andra håll i världen. Vår planet är hotad, det handlar om framtida livsmedelsförsörjning, om vår och våra barnbarns överlevnad. Såväl forskning som tunga FN-organ efterlyser strukturella förändringar på systemnivå om vi ska bromsa höjningen av medeltemperaturen med 1,5 grader.
Och ska vi uppnå detta, krävs det faktiskt att vi alla, såväl socialister som borgerligt och konservativt sinnade, genomgår en synvända där vi frågar oss vad som är meningen med livet och vilka principer som ska styra vårt samhällsbygge: maximala privata vinster för ett fåtal, eller hållbarhet och tillgodogörande av alla människors rätt till ett anständigt liv.
Jag förnekar inte styrkan i den kapitalistiska marknadsekonomins förändringskraft senaste seklet. Men nu börjar vi närma oss vägs ände. Inser företrädarna för vår nya regering detta?
Agne Sandberg
Vänsterpartist