Majas nya stickbok är stekhet: "Lite häftigt när man kör om Camilla Läckberg”

Om Maja Karlsson bara får ta med sig en enda pryl till en öde ö, väljer hon mellan en yxa och en stickning – och tar stickningen.

Så är hon också stickdesignern och författaren som anser att det textila hantverket kan förändra världen.

NWT möter Arvikabon som är högaktuell med en ny bok om stickade koftor – en bok som är hetare än deckardrottningen Läckbergs senaste.

Vi träffas på Elins bakgård, ett mysigt matställe i centrala Arvika där tio av Maja Karlssons bokaktuella koftor just hängts upp. Det är också här som hennes boksläpp hålls under onsdagen.

– Det känns jättekul och jag har sagt innan det är nog den mest arbetsamma bok jag gjort. Koftor är stora projekt, så det var en väldig lättnad när den var klar och gick iväg till tryck. Nu när den dessutom finns är det ju jättehäftigt! säger Maja Karlsson.

Och varför blev det en bok om just koftor?

– Jag tycker väldigt mycket om koftor. Mina favoritplagg att sticka är vantar, sockor och koftor, så det var lite det som stod på tur, eftersom jag gjort böcker om vantar och sockor förut. Det är något med plagget i sig, det är väldigt flexibelt, man kan ta av och på det och det är ett lättburet plagg och det går att göra mycket stickmässigt, med olika tekniker.

Vad ska du göra härnäst, nu när du har gjort böcker om alla dina favoriter?

– Det finns ju lite kvar att göra! Då och då får jag önskemål om mössor och sjalar.

Och nu har du alltså stickat 19 koftor på lite mindre än två år till den nya boken. Är du inte väldigt trött i fingrarna och i ryggen?

– Periodvis! Men jag har haft turen att jag oftast inte får ont när jag stickar. Jag stickar mycket med rundsticka och det avlastar och sen har jag kanske en teknik som funkar. Och sen får man försöka ta mikropauser också.

För många är stickning en avkoppling, men för dig är det ett jobb. Hur är din känsla när du sitter där med garner och stickor och ska förverkliga ditt mönster?

– Jag kan fortfarande nöjessticka på kvällstid bara för mig själv, men mest är det ju jobbstickning. Jag tror att jag har en liten annan inställning. Många säger till exempel att de inte orkar repa upp om de har gjort fel, men för mig är det en del av jobbet. Jag kan vara lite som en idrottsman, att nu ska jag göra klart ärmen idag och i morgon blir det bålen.

Vad gör du när du nöjesstickar?

– Varje jullov brukar jag sticka något som jag verkligen vill testa själv. Kanske sticka efter någon annans mönster, det kan vara spännande att se hur de jobbar. Men det blir ofta koftor och vantar ändå när jag stickar åt mig själv. Det är ofta där jag landar.

Du skapar ju dina mönster själv. Hur balanserar du mellan tradition och förnyelse?

– Jag ser väldigt positivt på möjligheten vi har att utgå från vårt nordiska mönsterarv, och i upprepandet, när man testar att sticka till exempel stjärnor, så kommer det bli att man börjar ändra litegrann. Det är så nya saker uppstår. Jag kan tycka att det är en trygghet att ha basen av något slags repetition och att man gör sånt som andra har gjort, men sedan kan man göra sina egna kringelkrokar. Jag tänker att det är så traditionen hålls levande. Jag tror det är jätteviktigt att man hela tiden förnyar.

Var hittar du inspirationen?

– Dels i upprepandet, när jag testar gamla saker, men sen kan jag inspireras av många andra saker som inte är stickning, då får jag nya impulser. Jag tycker mycket om naturen som inspirationskälla, men även sagor. Jag bor ju i Värmland så jag är i berättartraditionen. Stickande är ett slags berättande också.

En del av boken är fotograferad på Carl och Karin Larssons Sundborn. Känner du något släktskap med Karin Larsson som formgivare?

– Ja, det gjorde jag faktiskt. Jag tycker hon är väldigt inspirerande på många sätt. Bland annat är hennes sätt att kombinera färger jättehäftigt.

– Hon är jättehäftig som person över huvud taget och pratade om att handen ska få synas i det man gör, att det inte behöver vara perfektion utan det viktiga är att man gör. Det är mycket som är tilltalande i hennes filosofi. Och att få vistas i en sån historisk miljö! Man känner något slags andaktskänsla i att gå omkring där. Det ger också inspiration.

Du har 29 000 följare på Instagram. Hur är det att kombinera ett traditionellt hantverk med det moderna it-samhället?

– Jag tycker det är väldigt kul. En sak jag tror det betytt för många är att nu kan man hitta sina stickkompisar på nätet och kan mötas där, fast man bort på olika platser. Jag har också hela tiden tyckt det är viktigt att få in stickningen på nya arenor, för att den ska moderniseras och vara under ständig utveckling.

Och på nätbokhandeln Adlibris låg din bok i topp idag, före både Läckberg och Schulman!

– Det säger väl en del om hur starkt intresset för stickning är i Sverige. Det är lite häftigt när man kör om Camilla Läckberg! Jag tycker stickningen har varit på uppgång i flera år, men under pandemin märktes det att det kom in ännu fler som kanske är mellan 20 och 30 nu. Det kommer yngre förmågor som fyller på. Kanske är det också att vi blivit mer medvetna om miljön och hållbarheten. Det känns som en hållbar grej att göra egna plagg. Stickvärlden går också mer i takt med modevärlden idag, förut var det kanske mer ett separat spår.

”Kulturkoftor” talar man om ibland lite nedsättande. Hur är din relation till det ordet?

– Jag ser positivt på kulturkoftor! Och jag tycker att kulturtanter är vårt samhälles hjältar på ett sätt. Det är de som bär upp kulturen, ordnar evenemang, besöker evenemang och vill de klä sig i koftor är de ofta väldigt vackra och färggranna i det. För mig är det positivt, men kanske har det setts ned på det, att man kommer dragandes i en kofta, men det kanske vi kan ändra på nu!

Apropå ändra: tror du att stickning kan förändra världen?

– Det tror jag faktiskt. Framför allt blir det väldigt mycket gemenskap och det har jag kämpat för mycket i min gärning. I stickning kan vi mötas över alla gränser. Vi kan till och med sitta och sticka med någon vi inte kan tala med; det är ett internationellt språk. Jag brukar vid mina sticksammankomster lämna politiken utanför och tänka att det här är någonting vi kan mötas i från alla olika erfarenheter, men hitta en gemenskap i det vi gör. Det tror jag kan förändra världen på ett sätt, när människor möts och får mer förståelse för varandra.

Vad tar du med dig till en öde ö?

– Det var nån som sa att om man har en yxa då klarar man allt, men jag skulle ju hellre ha med en stickning.