Minns fortfarande paniken när pappa sa det:
”Du ska gå längst fram och bära flaggan”.
Året var 1969, Tingvalla skulle nyinvigas efter en rejäl ansiktslyftning, och Karlstad BK:s enorma skara av unga stadsdelsfotbollslirare skulle paradera genom stan och så småningom kliva in på idrottsplatsens nyanlagda gräsmatta.
Min årgång var yngst av alla och jag visste att vi skulle gå först. Men jag ville inte bära nån jävla flagga och inte bli sedd av varenda människa.
Panik således.
Farsan såg väl min blick och avblåste skämtet efter en liten stund. Ett skämt som jag inte tyckte var det minsta roligt. Men lättnaden var likväl enorm i mitt unga bröst.
Jag fick bli en i mängden. Det var skönt för en sjuåring.
Därefter har Tingvalla idrottsplats blivit något av ett andra hem. Jag växte upp tio minuter därifrån och pappa tog tidigt med mig på KBK-matcher där Stisse Ekman, Sune Dahlgren och store stoppern Hasse Ericsson var profilerna.
Jag fick så småningom själv äran att spela några matcher med KBK:s pojklag här. Den sista var en prestigeladdad Lilla VM-final mot ett Degerfors med Jan ”Adidas” Svensson, Göran Holter och Janne Bohm - som vi förlorade efter förlängning efter att ha tappat en 2-0-ledning.
Det blev även några KM i friidrott, helt utan framgång.
Men jag har fortsatt att frekventera den alltmer sunkiga gamla idrottsplatsen. Och älskat den.
Jag har kastats mellan fotbollsmässigt hopp och förtvivlan. Men det har även blivit ett gäng stjärnspäckade Göta-galor i friidrott.
En gång, som elvaåring, försökte jag lura till mig en galabiljett av tre år yngre och blivande trestegsstjärnan Tord Henriksson. Jag hade blivit tvåa på 1000 meter vid tävlingar under Örsholmslägret och fått en fribiljett till en KBK-match - som jag ändå kunde gå in på gratis.
Tord hade vunnit en biljett till OK-galan i friidrott. En sådan ville ju jag ha och försökte förklara att en KBK-match var något jättehäftigt, betydligt fränare än nåt friidrottstjafs.
Det är inte min stoltaste stund.
Unge Tord stod dock på sig, han lät sig inte övertalas och jag fick ge mig och tvingades sannolikt betala in mig till slut. För jag ville ju se Dwight Stones hoppa höjd.
I lördags drog så Tingvalla sin sista suck och gick till den eviga vilan.
Det hade gått ofattbara 53 år sedan jag gick in på planen den där lördagen - och slapp bära flaggan.
När jag satt där i snålblåsten och bevittnade 0-0-matchen mellan Karlstad Fotboll och Sylvia i tredjedivisionen fanns där såväl ett starkt vemod som en känsla av overklighet. Det gick liksom inte att ta in att det här är sista gången jag ser en fotbollsmatch här, den sista av tusentals.
Och jag tänkte på hur oerhört många människor som passerat genom vändkorsen eller idrottat här i olika former under de 103 år Tingvalla funnits. Generation efter generation.
Och Gunnar Nordahl.
Så nu blir det en grästuva med hem, som ska placeras på hemlig plats i trädgården. Det kan inte hjälpas. Memorabilia ändå.
Så tack för allt, gamla kämpe. Vila nu.
Du har varit en betydande del av min uppväxt - faktiskt en del av mitt liv.