I går begravdes det förenade kungadömets drottning Elizabeth II i en värdig och traditionstyngd statsbegravning. Det är inte utan än att vi ser slutet på en era – en elisabetanska. Elizabeth II blev 96 år gammal och var drottning i hela 70 år och 214 dagar. Vad framtiden bär i sitt sköte vet vi inte, men den blir annorlunda.
Drottning Elizabeths första premiärminister var Winston Churchill, den sista blev Liz Truss. Bara några dagar innan hon avled fullföljde hon sina konstitutionella plikter för sista gången genom att be Truss att tillträda som Storbritanniens nya premiärminister. Senaste gången Storbritannien hade en formell statsbegravning var också för Churchill 1965.
Hon var plikttrogen in i det sista och höll det löfte hon avgav när hon fyllde 21 år innan trontillträdet några år senare – att ägna resten av sitt liv till att tjäna. Och det gjorde hon med den äran. Hennes regeringstid präglades av stora förändringar, utmaningar och utveckling, men som en fast punkt genom allt detta stod drottning Elizabeth.
Man kan kontrastera denna fasthet med den moderna världens flyktighet och självcentrering. Plikt betyder något, ja det är oumbärligt, om vi skall få någon stadga i tillvaron. Med självuppoffring kan vi ta ansvar och se till att saker och ting trots allt håller samman. Dagens polarisering, splittring och hätska tonfall är dess själva motsats. Då behövs individer som Elizabeth II och den institution – monarkin – som hon personifierade.
Frågan är om hennes son och efterträdare Charles III kan axla hennes mantel. Under sin långa tid som nummer två har han ibland utgjort en splittrande figur, särskilt i äktenskapet med prinsessan Diana och dess tragiska slut. Charles gav i alla fall samma löfte som sin mor – att för återstoden av sitt liv vara i allmänhetens tjänst.
Elizabeth var hela det förenade kungarikets drottning – Storbritannien (England, Skottland, Wales) och Nordirland, samt också statschef i ett flertal andra länder i det brittiska samväldet. Men hon var på sätt och vis hela världens monark också. Den brittiska kungakronan anses inte för inte som senior.
Därför vore det olyckligt om tronskiftet skulle innebära att flera länder bryter sig loss. I Skottland har det sedan länge funnits självständighetssträvanden, även om en folkomröstning om saken förlorades så sent som 2014. Elizabeth älskade Skottland och hon dog på sitt favoritslott Balmoral i Skottland. Hon räknar sin härstamning från den skotska ätten Stuart, som också blev kungar av England.
Det är inte utan att man ibland kan förtvivla över vad som komma skall, med normupplösning, dekonstruktion, krig och våld. Måtte Elizabeth II där tjäna oss som en förebild att göra vår plikt och ta vårt ansvar för vår nästa och vår omgivning. Förhoppningsvis kan vi mitt i sorgen återuppväcka de dygder varpå ett gott samhälle vilar. Att se på oss och på andra med respekt, att se mer till det som förenar oss än det som skiljer oss åt.
Måtte början på den nya eran efter den elisabetanska inte bli en av söndring utan en som präglas av pånyttfödelse.