Ett övervakningssamhälle där ordningsvakter är beväpnade med automatgevär, där p-piller blivit olagliga och där barn som skolkar döms till förnedringsstraff. Så beskrivs det Sverige som väntar på Aftonbladets ledarsida (14/9), under rubriken ”Här har du ditt liv i det blåbruna landet”.
Hade texten varit publicerad på kultursidorna hade det inte varit lika anmärkningsvärt. Det har länge varit ett populärt grepp att försöka svartmåla exempelvis Kristdemokraterna genom att måla upp ett scenario där Sverige förvandlas till något som närmast liknar republiken Gilead i Margaret Atwoods bok Tjänarinnans berättelse. Men nu var det alltså en av tidningens ledarskribenter som förmedlade denna dystopi.
Det är inte konstigt att vara besviken över ett valresultat. Det ligger i sakens natur att det finns en förlorande sida som hade önskat en annan utgång. Självklart måste man få peka på sådant som man anser leder landet i fel riktning, men vi har alla ett ansvar för att inte skapa splittring genom att måla fan på väggen. När det politiska motståndarlaget utmålas som det öppna samhällets fiender undergrävs tilliten till den parlamentariska demokratin och det är allvarligt.
Detta gäller inte bara politiker och opinionsbildare. Även vanliga medborgare måste besinna sig så att inte besvikelse leder till en avhumanisering av de som röstade annorlunda. Just nu kan man i sociala medier se inlägg där människor antingen uttrycker sitt gillande över att deras grannar i hög grad röstade rödgrönt, eller förfäran över att den egna valkretsen i stor utsträckning stöttade det blågula blocket.
Visst förekommer det även att högerväljare raljerar över de som är vänster. Men i allmänhet finns det inom borgerligheten en starkare tradition av att betrakta valet av parti som en privatsak. Inom vänstern har denna avgränsning historiskt varit svagare. En moderat är då inte bara en person som röstar på Moderaterna, utan en fiende i kampen för den socialistiska utopin.
Det politiska krigets första offer är sanningen. Under de åtta åren med alliansregeringen kunde man exempelvis ibland ta del av variationer på samma berättelse, där olika personer beskrev en händelse i kassan på mataffären. Framför dem i kön skall det då ha stått en gammal person som saknat pengar för att betala sina varor. Budskapet som förmedlades var att detta var en konsekvens av den förda högerpolitiken där medborgarna fick behålla mer av vad de tjänat ihop. Det togs aldrig höjd för att personen i fråga kanske helt enkelt hade glömt pengarna hemma, eller spelat bort dem på travet.
Med Ulf Kristersson som statsminister kan vi räkna med fler historier av detta slag. De är till sin karaktär närmast att betrakta som vandringslegender. Men vi kommer också att få höra hur exempelvis hatbrott mot homosexuella och invandrare är den nya regeringens fel – trots att det tyvärr inte är något vi är förskonade från i dag.
Med en ny regering har Sverige goda förutsättningar att om fyra år vara ett bättre land att leva i. Men det kommer inte att vara ett radikalt annorlunda samhälle. De som höll tummarna för att Magdalena Andersson skulle få sitta kvar som statsminister kommer fortfarande att känna igen sig. Men i värsta fall är det ett mer polariserat land där fler människor har svårt att skilja på sak och person.