Recension: D-A-D vägrar att stagnera

Publicerad:
Bröderna Jacob och Jesper Binzer på Nöjesfabriken i Karlstad. Foto: Jesper Löfvenborg

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

D-A-D, Sator och The Nomads

Nöjesfabriken, Karlstad

Publik: ca 1400

Rock’n’roll live behöver inte vara bäst för att vara jäkligt bra. Borlängebandet Sator kommer jag alltid förknippa med Hultsfredsfestivalen där de mellan åren 1988 och 1995 var ortens populära husband. Trettio år senare, lite äldre, men entusiasm, känsla och glöd är fortfarande intakt för att spela medryckande rock. Minst sagt, under mellansnacket pratar nästan basisten Heikki Kiviaho och de båda sjungande gitarristerna Chips Kiesbye och Kent Norberg i mun på varandra. Ivriga att berätta anekdoter om ungdomsåren, minnen från åttiotalsgig i Karlstad och hur tolkningen av Hurriganes I will stay är Sators finlandsfärjalåt. Varannan damernas liksom. Heikki, som förövrigt benämns som Sators nya medlem, han har bara varit med sedan 1999. Charmen med Sators musik är dess okomplicerade struktur, ett musikaliskt koncept som det är svårt att ducka för, speciellt när glädjen hos medlemmarna är ytterst påtaglig. Det är svårt att inte gilla dängor som I’d rather drink than talk, I wanna go home och kvällens klimax Pigvalley Beach. Ett stort plus att man har tagit med sig Gustav Bendt (saxofon) och Viktor Brobacke (trombon) på blås, deras närvaro ger musiken en extra dimension. Gillar också det punkiga klöset i Dance to the Rocket From the Crypt med sin medryckande bandreferensrefräng. Att man avslutar setet med Abbas uttjatade Ring ring känns lite trist, den blir marginellt mer underhållande, men är ändå en förlåten parentes i en spelning som bubblar av superlativ.

! Oj oj vilken lyxtopping blåsinstrument är när det hamnar i rätt rocksammanhang!

? Hur många stolliga elbasar äger du egentligen Stig Pedersen?

”Fattar ni vad jag säger?” Spexaren, underhållaren och frontmannen Jesper Binzer kör som vanligt sina one-liners när D-A-D är på svensk makt. Den sjungande gitarristen vet hur svårt svenskar har för att förstå danska och hans småtaffliga glimten i ögat-försök till att medla är alltid stor underhållning. Jag såg delar av Köpenhamnskvartettens spelning på Sweden Rock Festival i somras och då anade jag en nytändning från en redan hög nivå. Detta bekräftar de omgående med en fräsig version av Isn’t that wild, en tryckkokande Burning star och klassikern Jihad. Deras patenterade gitarrsound tillsammans med den uppenbara kärleken till det egna hantverket är viktiga nycklar i bandets snart fyrtioåriga succé. Men det är uppenbart att de vägrar att stagnera och bli ännu ett kringresande gubbrockgäng. Visst är de äldre, men ålder är bara en siffra och stående nummer som Sleeping my day away, Grow or pay och I won’t cut my hair utförs med livligt nytänk och kaxig improvisationslusta. Kvällens bästa låt är ändå Rim of hell, svinbra tunggung helt enkelt.

Jag har sett bättre spelningar med både Sator och D-A-D, men vad gör det när de alltid levererar jäkligt bra rock. En bättre fredag helt enkelt.

D-A-D i Värmland: "En ömsesidig kärlekshistoria"

Artikeltaggar

HårdrockKändisarKarlstadKonserterMusikNöje/KulturNöjesfabrikenPunkRecensionRockSweden Rock Festival

Läs vidare