Jonatan Lönnqvist: Svartvit operadebatt

Signerat
PUBLICERAD:
Sopranen Angel Blue hoppade av i protest.
Foto: Jason DeCrow/AP
Om det blir tabu att gestalta olika hudfärger på scenen, finns det en risk att vissa berättelser blir obegripliga. Det blir en skönmålning av historien, där historiska oförrätter och fördomar suddas bort, skriver Jonatan Lönnqvist.

Den amerikanska operasopranen Angel Blue var denna sommar kontrakterad att framträda på den världsberömda amfiteatern i italienska Verona. Hon skulle där ha gjort rollen som Violetta i Verdis opera La Traviata. Men Blue hoppade av produktionen.

Det var uppsättningen av en annan Verdi-opera i Verona som väckte ilska hos Blue, nämligen Aida. Där gestaltar titelrollen en etiopisk prinsessa i egyptisk fångenskap. Traditionellt har den sångerska som sjunger Aida därför sminkats så att hon förefaller vara mörkhyad, så även i denna iscensättning.

Blue skrev på sociala medier att sådan sminkning är ”stötande, förödmjukande och rent rasistisk”. Hon fick dock mothugg av Grace Bumbry, en av de främsta bland 1900-talets afroamerikanska operasångerskor. Bumbry ansåg att Blue gav uttryck för historielöshet. Sminkning i syfte att göra huden ljusare eller mörkare handlar om konstformens strävan efter trovärdighet, menade Bumbry.

Det begrepp som Angel Blue använder i sin kritik är ”blackface”. Det är namnet på den sminkning som användes i amerikanska minstrelshower, i syfte att förlöjliga svarta. Det är således en i grunden amerikansk debatt som nu exporteras till Europa. Men att sminka huden mörkare är inte synonymt med blackface.

Visst finns det i operans värld roller med utomeuropeisk etnicitet som kan ses som nidbilder, exempelvis moren Monostatos i Trollflöjten av Mozart. Men i Enleveringen ur Seraljen är det faktiskt den osmanska pashan som är den mest förståndige. I Verdis opera Otello – baserad på Shakespeares pjäs – är den svarte Otello ett offer för omvärldens rasism. Ser vi Puccinis opera Madame Butterfly så är det med japanskan Cio-Cio-San som vi sympatiserar – inte med den vite amerikanen Pinkerton.

Om det blir tabu att gestalta olika hudfärger på scenen, finns det en risk att vissa berättelser blir obegripliga. Det blir en skönmålning av historien, där historiska oförrätter och fördomar suddas bort.

Vissa menar att lösningen är att bara den som själv är mörkhyad, ska få spela en roll som gestaltar en person med den hudfärgen. Det är dock identitetspolitik i ett nötskal och inget som kommer att vara till gagn för scenkonsten.

Historiskt har det varit okontroversiellt att inom teater och opera sminka sig i trovärdighetssyfte – från vit till svart, från svart till vit. Därmed inte sagt att en sminkning som förändrar hudfärgen alltid är nödvändig i dag. Det finns många sätt som ett produktionsteam kan gestalta exempelvis utanförskap och det finns alltid en överenskommelse mellan artister och publik, där de som köpt biljett är villiga att låta sig luras.

Huruvida sångare i framtiden kommer att sminkas till en annan hudfärg återstår att se. Men det bör avgöras av en konstnärlig process som bottnar i fyra sekler av skönsång. Och inte av de aktivister som skriker högst.

Jonatan Lönnqvist

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.