Det har blivit höst och då faller Lööf. Ordvitsen kommer lätt efter att Annie Lööf under torsdagen meddelat att hon avgår som partiledare för Centern. Beskedet var inte helt oväntat givet valförlusten, men de flesta hade nog räknat med att det ändå skulle dröja ett tag. Men Lööf förekom kritikerna.
Den omedelbara anledningen är förstås att Centerpartiet tappade stort i valet – ned med nästan 2 procentenheter till 6,7 procent. Till och med Vänsterpartiet, som heller inte gjorde någon lysande insats, blev större, även om det bara är med 1 153 röster. Det i sig hade nog Lööf kunnat svälja, men problemet är att det gamla landsbygdspartiet tappat mer på just landsbygden. Nedgången var mindre i städerna.
Detta avspeglar Lööf-centerismens centrala dilemma. I mångt och mycket är C inte längre ett parti för landsbygden och har istället försökt locka till sig urbana, unga och trendkänsliga väljare. Samtidigt har partiets representanter harvat på som de oftast har gjort ute i landets kommuner, vilket gett ett kluvet och förvirrat intryck. Och det inte bara för väljarna utan också för de partiaktiva.
När det borde vara ett gyllene tillfälle att driva landsbygdens frågor så har C riktat blicken åt ett annat håll och gjort avståndstagandet till Sverigedemokraterna till ett huvudnummer. Trots att partiet egentligen har en ganska borgerligt inriktad ekonomisk politik så har de rört sig allt närmare det rödgröna blocket för att till sist bli en del av det. Hur väl nu nyliberalism och vänstersocialism kan giftas ihop. Det blir bara absurt. Utdelningen i politiska sakfrågor skulle blivit mycket större om C hade lutat sig mot de borgerliga.
Samtidigt lever Annie Lööf och partiledningen (det som är kvar av den vill säga) i en alldeles egen alternativ politisk verklighet. Därav allt tal om att samla "den breda mitten". Någon sådan har aldrig funnits. Man kan tycka vad man vill om vårt system med två politiska block men de är ett faktum som man inte kan låtsas som om det inte fanns, och likt ett trotsigt barn stampa med foten i marken och försöka frammana sitt alternativ.
Det outtalade målet var förstås för Annie Lööf att samla socialdemokrater och moderater i denna imaginära "mitt" och då med sig själv som ledare och statsminister. Men det faller ju på sin egen orimlighet och skulle bara vara ännu en variant på den DÖ-mentalitet som så när kortslöt demokratin med december- och januariöverenskommelser.
När inte det gick så återstod möjligheterna att hamna i en regeringskoalition. Eftersom broarna högerut var brända och C redan var en del av det rödgröna blocket så tedde det sig naturligt att formellt regera med S. Därav att Annie Lööf i valrörelsen inte förvånade någon när hon sade att hon ville ha Magdalena Andersson som statsminister. Men det var å andra sidan droppen för många centerpartister. Lokalt var det många som avstod från att sätta upp Lööf-affischer och kampanja för C i riksdagsvalet.
Nu ges Centern en chans att lägga om kursen och återgå till det block där de naturligen hör hemma. Dilemmat är att de redan förlorat så många kärnväljare som kan vara svåra att locka tillbaka. I princip har de bytt väljare, men de nya i städerna är å andra sidan ombytliga och notoriskt otrogna. Centern måste också först bestämma sig för vilken sorts parti man vill vara innan de väljer ny partiledare.