Hoppa till huvudinnehållet

Äntligen maktskifte

Publicerad:
Det lyser rött för Magdalena Andersson. Foto: Jessica Gow/TT

Detta är en ledarartikel som uttrycker Nya Wermlands-Tidningens politiska linje. NWTs politiska etikett är konservativ.

Under onsdagskvällen blev det klart att det blågula blocket når majoritet i riksdagen sedan de sena förtidsrösterna och utlandsrösterna räknats. De ser till och med ut att få ytterligare ett mandat och ställningen blir då 176 mot de rödgrönas 173. Därmed kan det äntligen bli maktskifte och Sverige få en regering som på allvar kan ta itu med alla landets problem.

Inte sedan 1979 har vi fått vänta några dagar på att få ett klart valresultat, och det är erkänt jämnt. Men det var det för fyra år sedan också och Socialdemokraternas regeringsunderlag har varit rejält skakigt. Flera gånger har den fått regera med borgerliga budgetar och till råga på allt genomgått ett antal regeringskriser där de fått avgå och sedan komma tillbaka.

När januariöverenskommelsen föll i och med att Liberalerna bytte sida så föll egentligen underlaget men utan en aktiv majoritet mot så kunde S fortsätta styra. Men när Magdalena Andersson tillträdde passade Miljöpartiet på att lämna koalitionen. Dessutom har de vid flera tillfällen fått blidka en politisk vänstervilde. Snacka om rödgrön röra.

Ulf Kristerssons regeringsunderlag borde bli bra mycket stabilare. Rent sakpolitiskt är Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna betydligt mer eniga än de rödgröna någonsin var. Meningsskiljaktigheter finns förstås men de borde kunna gå att hantera. Vissa frågor borde man också kunna enas med partier ur det andra blocket, i synnerhet om Centern nyktrar till efter valförlusten.

Med 176 mandat höjs också ribban för att fälla en Kristerssonregering. Då krävs det att minst två riksdagsledamöter börjar konstra. Givet hur grälsjuka man är inom Liberalerna, där en del haft svårt att svälja att ingå i samma block som Sverigedemokraterna, så kan den risken inte uteslutas, men det blir svårare. Också givet vilka problem SD ibland har med sina företrädare kan inte risken uteslutas från det hållet heller.

För att försvåra ännu mer för liberalpartistiska avhopp så menar vissa att Kristersson borde släppa in L i själva regeringen. Så kan det mycket väl vara, men då uppstår problem med SD. Det kommer redan att vara hårda förhandlingar med SD och eftergifterna skulle kunna bli för stora för att få SD att acceptera L i regeringen. Om de ens kan tänka sig det överhuvudtaget. För husfridens skull på Rosenbad vore det nog bäst om både L och SD hölls utanför. Sedan kan man alltid ge dem ett antal politiska tjänster i regeringskansliet.

Frågor där det kan uppstå svårlösta problem är migrationspolitiken, där en del liberalpartister vill gå mer försiktigt fram, och SD vill ha betydligt hårdare skärpningar. När det gäller a-kassan har SD sagt att de vill behålla de höjda nivåer som gällt under pandemin, medan de borgerliga partierna värnar arbetslinjen och vill sänka ersättningen. Det kan bli en svår nöt att knäcka, men om inte annat har SD visat att de i många stycken är rätt sossiga. Kanske M, KD och L får skruva med till exempel riktade skattesänkningar för att uppnå rätt jobbeffekt.

Detta får dock inte förta det faktum att vi nu får en regering som på allvar kan ta tag i energikrisen och den ekonomiska lågkonjunkturen, skärpa kriminalpolitiken, rusta upp försvaret och ordnat gå med i Nato. Och S får lära sig att de inte abonnerar på makten.

Artikeltaggar

A-kassaArbetsmarknadspolitikCenterpartietElElpriserFörsvaretKriminalpolitikKristdemokraternaLågkonjunkturLedareLiberalernaMagdalena AnderssonMigrationMiljöpartietModeraternaNatoRegeringenRiksdagenSkatterSocialdemokraternaSverigedemokraternaUlf KristerssonVal 2022