Lars Lerin: "Tacksam att barnen kom nu så att jag inte planterade min oro i dem”

Lars Lerin är dubbelt aktuell i höst – minst. Hans fjärde barnbok har just kommit ut och på onsdagskvällen börjar tv-serien, där hans släkthemligheter röjs och han själv ikläder sig en mycket oväntad roll.

När NWT träffade honom blev det ett samtal om barn och katter, sorgen över förfäderna och inte minst hur arvsynd kan stoppas.

Det kan bli en hektisk höst för konstnären och tv-profilen, men när NWT hälsar på i ateljén hemma på Hammarö, är atmosfären lugn. Så lugn den bara kan bli när en katt sover i en fåtölj.

Katten Silling är också huvudpersonen i Lars Lerins nya bok Kattjakten, som utspelar sig hemma hos familjen Lerin. Boken handlar om när Silling försvann, dan före julafton och mycket dramatiskt hittas på ett tak, allt illustrerat med Lerinska bilder.

Berättelsen har, som det brukar heta, verklighetsbakgrund, men konstnären har ett ”erkännande” att göra:

– Det var ju egentligen så att han råkade bli instängd i garaget, men när jag ska måla det där var jag tvungen att placera honom på taket istället. Det går ju inte an att måla en katt i ett garage; det var bättre uppe på taket. Man får skarva litegrann, säger han.

Och fortsätter:

– Jul var det väl inte heller. Jag vet inte ens om det var snö ute. Det är lögn alltihop, säger han och ler.

Katterna har tappat huvudrollerna

Fast ganska mycket verkar stämma alldeles precis. Såväl Lars själv som hans man Junior är med i boken och pojkarna Gabriel och Rafael har också de viktiga roller. Förutom Silling är också familjens andra katt Mimi med i boken.

I verkligheten har de båda kattsyskonen dock något mindre centrala roller än i boken och även jämfört med hur det var innan barnen gjorde entré i familjen:

– Den förra katten som hette Luther var som min sambo. Jag har aldrig haft någon så närstående. Men nu kommer katterna lite i andra hand, säger Lars Lerin, men noterar också nöjt att sönerna nu när de blivit lite större blivit bra kompisar med katterna och hanterar dem varsamt.

Viktigt för barnen

– Jag vill gärna att de ska få med sig det, det kan betyda mycket att ha kontakt med djur, säger han och stryker över en spinnande Silling som lagt sig tillrätta i hans knä.

Båda ser ut att ta vara på tillfället, för i en fyrabarnsfamilj är det inte alltid så här stilla stunder. Familjen Lerin har som bekant vuxit: Gabriel och Rafael har fått lillasystrarna Gerd och Iris.

De måste väl också få böcker nu?

– Det skulle de ju få, men jag tror mina idéer är slut! Men man ska väl aldrig säga aldrig, säger Lars Lerin som redan har grunden klar till tre barnböcker utöver de fyra redan utgivna.

– De är färdiga till 75 procent ungefär. Nästa blir en sommarbok från Bohuslän om hur barnen upplever livet där.

”Det är lite jobbigt”

Men långt innan dess ska Kattjakten marknadsföras, närmast på den stora bokmässan i Göteborg. Han skruvar lite på sig vid blotta tanken:

– Jag tycker väl egentligen att det är lite jobbigt. Man vill ju för förlagets skull, att man visar sig och signera och så där. Men jag hörde häromdagen att Leif GW Persson sa att han sätter inte sin fot mer på bokmässan. Han orkar liksom inte med och jag kommer säkert till en sådan punkt jag också, för det är otroligt dränerande.

Och nog är det lite ironiskt att mannen som trivs allra bäst ensam med katten i ateljén, orsakar stora folksamlingar vid sina framträdanden.

– Jag har fått vänja mig vid det där med människor i grupp. För länge sedan hade jag fobi för det, men konstigt nog kan man träna upp sig. Man får ta ett djupt andetag, säger han.

Rötter är viktiga

I samma anda utforskar han också andra utmaningar i livet. Exempelvis har han i år tackat ja både till Stjärnorna på slottet och släktforskningsprogrammet ”Vem tror du att du är”, som har säsongspremiär den 14 september.

– Ibland tycker jag det är kul att vara med och utmana mig själv. Däremot orkar jag inte vara med på allt. Jag skulle inte våga klättra på någon vägg inne på Fångarna på fortet, med insekterna där och höjdrädd är jag också. Och dansa är jag inte bra på så det blir inget Let´s dance heller.

Men släktforskar-tv, det blir det och det är ingen slump att han sa ja just till det. Rötter är viktiga för Lars Lerin.

Sörjer förfäderna

– Jag är en väldig nörd på mina förfäder. Jag sörjer dem lite på ett sätt, fast jag aldrig har träffat dem. Jag lever mig så in i deras liv och hur de var som människor. Jag tänker ofta på dem och vilka de har varit. De finns med på något sätt och jag bär på en sorts sorg för dem. Jag går gärna till kyrkogården och kan liksom inte fatta att människor som är borta kan kännas så levande. Det är ju den där gåtan om allting!

Under inspelningarna har han fått veta väldigt mycket han inte kände till om sina anfäder och -mödrar och det är inte bara solskenshistorier, långt därifrån.

Mörka familjehemligheter kommer att avslöjas.

Klär ut sig till 1700-talsfigur

– Det gör mig ingenting. Jag kan ju inte bära någon skam för det som har hänt och det är en annan tid nu också, säger han.

Den som ser programmet kommer också att få se Lars Lerin i en helt ny roll. Redan i reklamfilmen för programserien syns han i en mundering långt från hans vardagliga.

– Ja Gud, jag tänkte att ska jag verkligen vara med på detta och klä ut mig, det visste jag inte ens om. Men jag tänkte väl att jaja, det kan jag väl bjuda på.

Så förvandlades konstnären Lars Lerin till en fältskär från 1700-talet!

”Kedjan är lite bruten”

Han tycker inte att hans intresse för rötterna och släktleden har förändrats sedan han fick barn.

– Kedjan är lite bruten; eftersom barnen kommer från Brasilien har de inget blodsband bakåt till västkusten eller så, det är något annat.

Samtidigt är blodsband helt betydelselöst när han ser på barnen och tänker framåt.

– Jag tycker inte det är viktigt alls! Med barnen handlar det bara om kärlek.

Apropå barn och släktled – tror du på arvsynd?

– Ja... det tror jag faktiskt på, på det sättet att hur man blir uppfostrad tar man med sig till nästa generation, med destruktiva mönster som går igen från generation till generation. På det sättet tycker jag att det är en fördel att jag fått barnen i min ålder, för hade jag varit yngre då hade jag ju varit väldigt destruktiv och planterat min oro och allt elände i dem. Det är jag tacksam för och jag är observant på mitt beteende nu när jag är klar i knoppen – förhållandevis, säger han.

Tryggheten i fokus

Det han framför allt vill skicka med sina barn ut i livet handlar om trygghet.

– Jag vill att de ska känna sig trygga i sig själva, inte behöva skämmas för sig och vilka de är och att de har gott mod och trivs med sig själva och att de inte ska känna att de behöver prestera så mycket för att duga.