Värmlands-toppen vecka 36 – Hanna, Selma, Melwin och så lite Clark

Krönikör Anrell listar fem värmlänningar som på ett eller annat sätt tagit plats i media eller verkligheten den senaste veckan.

1. Hanna

Hanna Hellqvist skapar oro och kaos i tv-huset.

Och Värmland.

Är nya serien skit – eller ett mästerverk?

Själv älskar jag scenerna vid den rekordsunkiga drive in-restaurangen vid Värmskogsvägen. Genialt.

Men Grumsborna verkar skämmas lite. Ungefär som när Filip och Fredrik var där och datade häromåret eller när riksmedia skriver om allt knark och alla självmord.

”Vecken dret på ren värmländska. Som Grumsbo får man återigen skämmas för tv-program som handlar om Grums, skriver ”Grumsbo” i NWT och efterlyser ”personer med vårdat språk, vett och etikett.”

Kan kanske bli lite svårt att hitta såna just där, tänker jag skamset och försiktigt rodnande.

”Karlstadbo” svarar ”Grumsbo” i NWT:

"Den 'värmländska dreten' tycker jag är alldeles fantastiskt bra! Så upplyftande och ett riktigt lyckopiller. Det framhäver snarare stockholmare som inte klarar av ett riktigt handtag som något mer att skämmas för.... Mer Hanna i rutan!”

Själv är jag ett stort fan av Hanna Hellquist och har hyllat henne många gånger här, men tycker kanske att hela programidén är lite fjompig. Varför skulle alla dessa stockholmare klara av att låtsas att de inte visste att de var inbjudna för att jobba och göra bra tv. Herregud, de fick väl till och med betalt för det…?

Fjompigt var ordet.

Det skulle min Väse-mamma sagt, i alla fall.

2. Selma

Jag har sett årets föreställning på Västanå teater och jag kan ju egentligen bara säga att maken till fest har jag inte varit med om sen jag såg Lucia di Lammermoor med Anna Netrebko på Metropolitan i New York.

”En saga om en saga” är ju hela Västanå-estetiken – med Extra Allt. Plus den bedårande Marika Lindström som Selma själv.

Sen får man dessutom Hanna Kulle – som alltid är bäst och i år till och med bättre än sig själv – och den gamla charmören och tjejtjusaren Björn Söderbäck som gestaltar den fatala manliga självbilden så bra som bara han kan.

Storyn är enkel och magisk; hur blev Selma den hon blev? Och hur förändrade hon bilden av Värmland och av sig själv, allt eftersom framgångarna kom och steg över alla bräddar.

Dessutom är Selma bisarrt modern.

Sitter inte människan och pladdrar på scenen om att hon gillar både yoga (!), opium (!!) och massage (!!!). En Selma för 2020-talet. Också.

Stötte ihop med Leif Stinnerbom – regissören och manusgurun – och han sa att inte ett enda Selma-ord i föreställningen var påhittat.

Hon har sagt eller skrivit allt det där.

Hon var verkligen en modern gammal kvinna.

Hade hon levt nu hade hon pladdrat om kokain och särskilt utsatta områden. Och berättat sagor som vilken politiker som helst.

I kväll är sista föreställningen.

3. Melwin Lycke Holm

Melwins vecka har varit magisk – från succén i TV4:s Legomasters där han slog sin farsas världsrekord i legohoppning – till intervjun i Expressen där han täppte till den yviga käften på pappa Stefan med de redan klassiska orden:

– Det värsta är att du stavat fel till din egen sons efternamn, som du själv gav honom!

Låter nästan lika piggt som Stefan vs. Johnny va?

Tyvärr förlorade Melwin mot den finske Marimekko-muppen i Finnkampen och det var ju inte så bra. Trots nytt piggt nagellack.

4. Lasse Anrell

När Göteborgs-Posten gjorde uppföljning på min förra krönika – den om Nationalteaterns avskedsturné – så kallades jag för ”kulturskribent”.

Jag är skakad.

Borde jag anmäla GP till PO?

Eller till diskrimineringsombudsmannen?

5. Clark Olofsson

Clark-turismen bred ut sig i Värmland. Efter den bisarra tv-serien om Clark och efter tidningsskriverierna om att han flyttat till Arvika så går det knappt en dag utan att folk frågar om jag kan bjuda på en rundtur i stan och visa var han bor.

Gör jag så gärna.

Han var inte svår att hitta, om man säger. Och senast jag stötte ihop med honom på stan var vid bokhandeln bredvid Systembolaget.

Senast jag jobbade ihop med honom var för övrigt när vi både hade affärer ihop med Aftonbladet. Då spelade vi fotboll ihop och sen var det efterfest hemma hos mig. Han var lite sur för att min kompis Jan-Olov ”Gossen” Andersson hade sparkat honom på benen, vill jag minnas. Sen blev ”Gossen” filmkritiker och Clark, ja han åkte väl in i fängelse igen, vill jag minnas. Eller sökte in på Journalisthögskolan.

Kunde väl gå på ett ut.

Själv slutade jag titta på Clark-serien efter att Tage Erlander siktat på Clark med gevär. Där gick min gräns.

– Är det sant att Clark har varit hemma hos dej, ringer nu mina barnbarnsflickor och frågar jublande.

– Kanske, svarar jag spotskt. Funderar på att erbjuda dem lite Clark-turism. Borde inte turisttåget Färdinand svänga förbi, förresten. Clark kunde ju vinka. Eller åtminstone sparka nån på benen.