Just när vi närmade oss valspurten kom ett dödsbud som skakade en hel värld.
Till slut föll London Bridge. Den verkliga bron över Themsen står kvar, men när det brittiska hovet skulle kommunicera att drottning Elizabeth II avlidit, var det med kodorden ”London Bridge is down” – åtminstone om den plan följdes som tidigare läckt ut.
Att Storbritanniens drottning gått ur tiden borde egentligen inte ha kommit som en chock, givet att hon uppnådde den aktningsvärda åldern av 96 år. Men ändå var det svårt att inte bli medtagen av beskedet. Med sina 70 år på tronen var hon en historisk era förkroppsligad. Bara en sådan sak som att hennes första premiärminister som sittande regent var Winston Churchill, född 1874. Det skall ställas mot att hennes sista premiärminister – som tillträdde för bara några dagar sedan – Liz Truss är född 1975. I modern tid är det bara den franske solkungen Ludvig XIV som har suttit längre på sin tron, även om det historiska rekordet sägs innehas av den egyptiske faraon Pepi II, som skall ha regerat i 94 år.
Sveriges konung, Carl XVI Gustaf, inträder om några dagar sitt femtionde år som regent. Han är därmed den längst regerande monarken i vårt lands historia. Men han ligger ett och ett halvt år efter sin kusin, danska drottningen Margrethe.
Det är fantastiskt när älskade kungar och drottningar får regera så länge. För större delen av befolkningen är detta personer som alltid har funnits där. Inte konstigt då att det känns tomt när drottning Elizabeth inte längre lever. Men monarkin är större än monarken. Styrkan ligger i hur statsskicket knyter samman dåtid, nutid och framtid. Carl XVI Gustaf är den sjunde regenten ur huset Bernadotte. Men vi känner till namnen på svenska kungar och drottningar mer än tusen år tillbaka.
När skolan debatteras är det inte ovanligt att traditionell pedagogik kritiseras genom att hänvisa till att man förr fick lära sig att ”rabbla kungalängden”. Men att känna till våra regenter är ett utmärkt sätt att få en röd tråd genom sitt lands historia. Utan en kunskap om våra monarker, blir många begrepp och företeelser obegripliga. Karoliner, gustavianska möbler, Vasaloppet, Lützendimma eller Magnus Erikssons landslag är bara några exempel för oss svenskar.
Monarkin är inte statisk. Hur mycket makt våra regenter ägt, har skiftat genom historien. Men likväl är monarkins styrka oföränderligheten. Att det i både framgångar och motgångar har funnits en person som är vårt lands främste företrädare.
Alla svenskar kan, oavsett hur man känner inför utgången av riksdagsvalet, lita på att vår kung finns där som en samlande kraft. Vi vet att han vill tjäna alla människor i vårt land. En dag kommer även han att lämna jordelivet. Men monarkin är liksom nationen odödlig till sin natur. Den lever vidare, även om nya personer axlar manteln.
I det Förenade kungadömet axlas nu manteln av kung Charles III. När Liz Truss utanför premiärministerbostaden höll ett anförande med anledning av drottningens frånfälle, avslutade hon talet med orden ”God save the King” – Gud bevare konungen. Regeringar kommer och går, men monarkin består.