Ejdsells avgörande ögonblick: ”Det var som att ta av sig en tung, tung ryggsäck”

Det här är Ögonblicket – artikelserien där du får följa med in i huvudet och minnesbanken på en rad FBK-profiler.

De ställs inför fem foton och får berätta fritt om känslor, ljud, detaljer och personliga tankar kring ögonblicken.

Idag går vi in i Victor Ejdsells minnesbank.

"Det här var en vändpunkt under min säsong. Jag hade en kanonsäsong poängmässigt säsongen innan så jag hade förhoppningar på mig själv men kom inte upp i nivå eller hittade rätt. Jag kände direkt att nu börjar det att kännas bra.

Jag hade spelmässigt ett par bra matcher innan men det var nu som poängen började komma. Så var det säsongen innan också men då kom vändpunkten efter tio matcher. Poängen är viktiga när man är en spelare som förväntar sig att göra många poäng.

Man spelar med ett annat självförtroende och kommer in de lägena som man vill komma in i. När jag fick pucken hade jag ett friläge men någonstans i situationen säger det ganska mycket vart man var i osäkerheten. För istället för att gå på friläget väntar jag in Malmöbacken Lerby men lyckas ändå slänga ut en backhand från tekningscirkeln rakt upp i nättaket.

Jag kommer aldrig att göra om det skottet, jag kan testa en miljon gånger och det kommer inte att ske. Ibland känner man när pucken lämnar bladet att det här kommer att få en bra skjuts. När jag ser att pucken stiger känner jag att det här kommer att bli bra men jag trodde inte att det skulle bli så bra. Det var så långt utifrån att det var osannolikt. Det var som att ta av sig en tung, tung ryggsäck som man burit på under en lång tid”.

”Det här är den första kvartsfinalen borta mot Skellefteå. Vi klev in i slutspelet med en tro på oss själva och vi visste precis vad varje femma skulle göra och inte göra. Just den här sekvensen med en minut kvar och tekning i egen zon och de la Rose bestämmer sig för att dra 60 meter åt andra hållet och får med sig hela Skellefteå. Där står jag och glider in på en räkmacka när jag lägger in pucken i en tom bur.

Ett väldigt viktigt mål, ett av de viktigaste som jag har gjort i ett slutspel i alla fall. Känslan när vi snodde den första matchen borta och så sent var så otroligt viktig, det var som en pungspark på Skellefteå.

Matchserien mot Skellefteå var den tuffaste som jag har spelat och jag tror inte att vi kommer att uppleva en sådan serie igen. Det var så fysiskt och så hårt, det var tufft men på rätt sätt, och man tänkte att det går inte att ha en sådan här nivå över tre serier.

När vi var klara med matchserien tänkte man att om vi har slagit Skellefteå med den här typen av spel och fortsätter med det så går vi hela vägen. Att få vara spelaren som kliver fram i ett viktigt skede är bra för självkänslan. Fysiken i vårt spel och farten gjorde oss bra och det skulle vi ta med oss”.

”Är det då när jag sköt direktskottet från slottet? Det är lite roligt med hockey: man kan stå en hel säsong och trampa vatten och man kommer ingenstans och så vänder det så här.

Man är inne i smeten och man är spindeln i nätet och får lägen i byten efter byten. Det var den känslan som jag fick i slutspelet och var i en helt annan fas än under grundserien. Jag fokuserade framför allt på det som jag är bra på. Det är otroligt lätt att man söker svar när det inte går bra, man krånglar och breddar synfältet på vad man ska göra.

I stället ska man fokusera på sin nisch: jag ska vara stark med puck och aggressiv runt mål. Det är så jag gjorde majoriteten av mina mål och det som jag ska vara bra på. Jag är inte så gammal än så jag försöker dra lärdom av det. Just känslan i slutspelet att jag bidrar till laget på det som jag ska vara bra på. Det är en väldigt skön känsla.

Vi hade sådan jäkla känsla hemma i slutspelet även om vi i semifinalen mötte det laget som vi hade haft svårast mot under säsongen. I slutspelet kom vi in i en annan fas, det var ingen fara om vi hamnade i ett underläge utan vi visste precis vad vi skulle göra och gör vi det går det vår väg.

Vi hade i flera säsonger haft ett lag som skulle varit i toppen men kanske inte riktigt haft det spelet som krävdes. Vi hade varit väldigt ojämna och sedan helt plötsligt blev det svart på vitt vad vi behövde göra när Mitell kom in. Johan Pennerborn hade varit här under en längre tid och gjort det otroligt bra men till slut började spelet att vackla och vi behövde få in en frisk fläkt med nya idéer och uppenbart blev det bra. Det var en vändpunkt för mig för han visste precis vad han ville få ut av mig och alla började fatta sin roll”.

”Det första jag tänkte på när jag klev ut på scenen var när man själv var en liten grabb och en del av publiken där ute. Det var häftigt att få se alla människor från den andra vinkeln. Man hade gjort resan från att vara ett fan till att stå där uppe själv och vara den som många andra beundrar. Det var så häftigt!

Det var en rysning från huvudet till tårna: Vad har vi gjort? Hur har vi gjort det? Det var här som man började att landa i hur stort det var och vilken prestation som vi har gjort tillsammans.

Efter slutsignalen i Luleå var jag helt tom och saknade nästan ord. Jag var förslappad i kroppen och det var en tom känsla. Man kände att äntligen är allt är klart för jag har inte energin kvar och jag mår inte bra. Det var dagen efter som man kände att vi klarat det.

Det tog elva år med ett nytt guld och jag fick vara en del av det - det går inte att sätta ord på hur mycket det betyder för mig. Att vara från Värmland och gå från att vara där ute till att stå där framme. Jag fick faktiskt skylten som man ser på bilden.

Vi var nere på stan nästan hela tiden efteråt. Det var också en del av det hela: att man ville fira med folk som varit med oss längs vägen. Föreningen hade väntat i elva år men det hade fans och sponsorer också”.

”Åh, folkrace. Det är otroligt roligt! Jag hade varit där på en teambuilding förut, kanske för sju år sedan om inte mer. Då hade jag precis tagit körkort så det var knappt att man kom iväg men nu kände man att man hade koll.

Jag tänkte att jag kollat på Formel 1 och att jag kan det här lite grann så jag dammade på rejält och det var jäkligt roligt. En fantastiskt rolig dag. Laget umgås mycket omkring isen men där man verkligen lär känna varandra som individer på en annan nivå är när man gör andra grejer tillsammans.

Just ur den aspekten är det kul och otroligt viktigt för ett lag att få ihop många sådana här saker. Det här var en rolig dag med ett adrenalinpåslag som jag gärna gör igen. Man hamnar lite utanför sin comfortzone och det är sjukt kul”.

Läs del 1 och 2 i FBK-ögonblicket här nedanför:

Del 1 med Linus Johansson:

Del 2 med Michael Lindqvist: