Är Värmland redo för ännu en Broos? Förhoppningsvis, för nu kliver konstnären Bep Broos, syster till Marc och svägerska till Karin, in på konstscenen.
Med sig har hon drömlika collage och formstarka skulpturer – och en fri familjehistoria.
Familjen Broos med Karin, Marc, Stella och Sara har alla gjort avtryck i det värmländska kulturlivet.
Nu gör ytterligare en Broos entré: konstnären Bep Broos.
Marcs yngsta syster har redan en egen paviljong på Alma Löv Museum i det brooska epicentrat Östra Ämtervik. Där har hon fyllt rummet med urnor. Nu är hon redo att visa en bredare bild av sitt konstnärskap i sin allra första soloutställning i Sverige.
Platsen är Galleri Mats Bergman och det är också där vi ses för ett samtal om konst, familjeliv och inte minst den blommiga barndomen.
– Vår pappa var florist, inleder Marc.
– En konstnär med blommor, fyller Bep i.
– Och båda våra föräldrar målade alltid, och började med keramik senare.
Kreativiteten är de alltså uppväxta med i det nederländska hemmet, även om det var två mycket olika förebilder de hade i sina föräldrar.
– Pappa gjorde alltid skulpturer som han ville visa upp och han ville ha applåder, men mamma brydde sig inte. Hon var friare. Hon gjorde bara för sig själv och brydde sig inte om ifall någon skrattade åt hennes konstiga saker, säger Marc Broos.
God friktion
Att mamma var katolik och pappa protestant gjorde sitt till, tycker han:
– Det uppstod en friktion som nog var bra. Pappa var mycket ”så här ska man göra, så där kan man inte göra” medan mammas första reaktion när man kom med en idé alltid var ”varför inte”. Det har blivit min slogan också litegrann. Istället för att sätta upp hinder, tänk ”varför inte”.
”Fick göra allt jag ville”
De är också uppväxta i ett öppet klimat. Bep berättar om en barndom med fria tyglar. Visst fick syskonen vara med och jobba i föräldrarnas blomsteraffär, men det satte mest positiv prägel:
– Pappa gav mig kärleken till naturen. När vi gick ute i parkerna visade han alltid oss på blommorna och träden. Och mamma, hon lät mig göra allt jag ville som barn. För min bror och min äldsta syster var det mer regler, men inte för mig. Jag fick göra allt jag ville, säger hon.
Men påverkan går inte bara i en riktning, påminner Marc:
– Du förändrade våra föräldrar! De var lite konservativa, men när Bep gick på Konstakademien öppnades en helt ny värld för dem. De kastade ut de tunga ekmöblerna, de tittade på nya konstnärer och gick inte till kyrkan längre. Sedan började de också arbeta med skulpturer. De gick från det där strikta, lite stela till det enormt fria och öppna, säger han.
Konst som överraskar
Bep gick ut den nederländska konstakademin 1981 och har varit konstnär alltsedan dess. Hon började som skulptör, men för tjugo år sedan kom collage in i hennes liv.
– Det är överraskningseffekterna. Man letar bilder, sätter ihop och så uppstår överraskningar som är intressanta, säger Bep Broos.
Kanske låg collage-tänket där latent sedan barndomen.
– Vi åkte till Schweiz på semester flera gånger och plockade blommor och torkade dem. Sedan satt vi hemma och gjorde collage av dem tillsammans, collage som vi sålde i blomsterhandeln sedan, säger Bep.
Skattjakt i böckerna
Bilderna hon gör idag har inte särskilt mycket blommor i sig, men väl en hel del natur. Det är svampar och träd, berg och stenar och en god portion ytterst egenartade djur. Bilderna bygger hon upp av bildelement hon klipper ur diverse böcker.
– Det är spännande också att leta upp bilderna i gamla böcker. Jag hittar böcker i second hand-affärer och antikvariat, men det är svårt att hitta bra böcker.
Och vilka böcker är bra tycker du?
– Det är svårt att säga. Det är en känsla! säger hon och ler.
– Men jag tycker om böcker om natur och medicin och jag tycker om böcker från 60- och 70-talen. De har fina färger och de är även tryckta på matt papper.
Hon pusslar ihop sina bilder med stor koncentration och resultatet blir bilder med något drömlikt över sig.
– Ja, lite som sagor, säger hon.
En tyst, lantlig by
Bep Broos bor kvar i Nederländerna, men landskapet där hon bor är inte helt olikt Värmland.
– Jag bor nära den belgiska gränsen, i en litet lantligt hus i en tyst by, beskriver hon.
Storebror Marc flyttade till Sverige och drog igång så småningom igång Alma Löv Museum, där Bep sedan flera år har sin ”Kafka-paviljong”. Några av urnorna därifrån har fått följa med till Herrhagen också.
Är det någon i dem?
– Inte än! skrattar hon. För mig är de konstobjekt.
– Vi har sålt några på Alma Löv till sådana som har cancer men också andra som vet att de kommer att dö någon gång. De ställer dem på hyllan och tänker att en vacker dag ska de hamna där i, säger Marc.
Präglade av samma uppväxt
Han har ofta jobbat med döden som tema i sin konst, medan urnorna på Alma Löv är något av ett undantag i Bep Broos konstnärliga gärning.
Hennes skulpturer och även collage handlar snarare om livet här och nu, men i stort finns många paralleller mellan syskonen. Inte bara till utseende och sätt, utan också i deras konst kan man se gemensamma linjer.
– Jag tror att jag känner igen något i det du gör. Jag tror att det beror på uppväxten, man blir ju präglad av den, säger Marc Broos.
– Vår mamma var väldigt egensinnig och det är vi kanske litegrann båda två, säger Bep Broos.
”Har kanske lite defekter”
De har två syskon till och alla fyra är de mer eller mindre aktiva inom kreativa näringar. Och, konstaterar de, det verkar som det konstnärliga går vidare även till nästa generation.
– Vi har kanske lite defekter. Det är någonting som inte riktigt stämmer i generna! hävdar Marc Broos med ett stort leende.
Lekfull satir: ”Alla människor är tomtar, men det är inte alla som vet om det”Bill Zetterström styr upp livet efter fåglarna – och visar naturens skönhet