För en vecka sedan avled den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov, mannen som ofrivilligt blev orsak till att "det onda imperiet", som den amerikanske presidenten Ronald Reagan kallade Sovjetunionen, upplöstes.
Bara av den anledningen har Gorbatjov för evigt skrivit in sig i historieböckerna. Fast det var så klart aldrig det han eftersträvade. Han var en övertygad kommunist vars mål var att likt en modernare version av Chrusjtjov reformera Sovjetunionen. Men han insåg aldrig hur långt förfallet gått och blev snabbt omsprungen av historien.
I väst har hyllningarna efter dödsfallet inte låtit vänta på sig. De är i mångt och mycket en spegelbild över hur det var på 1980-talet då han var mer populär i utlandet än på hemmaplan. I dag underlättar det också att han kan kontrasteras med den nuvarande härskaren i Kreml, Vladimir Putin. Kommentarerna från många före detta östländer, med direkt erfarenhet av det sovjetiska förtrycket, har varit mer avmätta.
När Gorbatjov vid blott 54 års ålder blev det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare år 1985 utgjorde han förvisso en skarp kontrast till det åldrade ledargarnityr som föregått honom. Han var något av en "outsider", och möttes med en del skepsis. Det underlättade inte att han ansågs lite bonnig och talade en sydrysk dialekt. Men han förstod dock mer av Sovjetunionens problem än de flesta andra i politbyrån.
Vad många gärna glömmer är att det var företrädaren Jurij Andropov som lyft fram honom. Som tidigare chef för underrättelse- och säkerhetstjänsten KGB hade Andropov en större inblick i de tillkortakommanden som systemet brottades med än många andra partikoryféer. Gorbatjov skulle bli ett verktyg för att genomföra de nödvändiga reformerna.
Då var det emellertid för lite och för sent, även om Gorbatjov försökte blända både sina undersåtar som omvärlden med ord som "glasnost" (öppenhet) och "perestrojka" (omdaning). Trädet hade dock ruttnat för mycket inifrån och Tjernobylkatastrofen blev ett strålande exempel på det. Att Förenta Staterna under Reagan hade satt i gång en kraftig upprustning underlättade inte och Sovjetunionen hamnade obönhörligt på efterkälken. Det förde det goda med sig att Gorbatjov slog in på nedrustningsbanan – alla resurser behövdes ju för att stötta det fallerande Sovjetbygget.
Det är för detta som Gorbatjov koms ihåg med tillgivenhet i väst. Men han kunde inte hindra det accelererande förfallet. Vad som däremot hände var att sovjetmedborgarna för första gången, i och med glasnost, kunde lufta sitt missnöje öppet. Det skulle visa sig vara ödesdigert för de som värnade om Sovjetstatens fortlevnad, inklusive Gorbatjov själv. Sovjetunionen var en kommunistisk diktatur som ytterst hölls ihop av folks rädsla. När den väl försvann så försvann också kittet som höll ihop hela systemet.
Detta begrep aldrig Gorbatjov. Som kommunist trodde han på Sovjetsystemet och inbillade sig att bara om man filade lite här och där så skulle det överleva. Han hade ingen som helst förståelse för att alla olika nationaliteter som fanns i unionen kanske inte alls ville vara en del av den. Detta trots att hans mor och hustru kom från Ukraina. Gorbatjov trodde också att de baltiska staterna skulle uppskatta att gå i bräschen för reformerna. Men de ville bli självständiga och orientera sig västerut.
De Central- och Östeuropeiska staternas frigörelse från Sovjetimperiet 1989 gav också republikerna i själva Sovjetunionen blodad tand. Men då tog det stopp för Gorbatjov. Det sista året lierade han sig i stället med de hårdföra krafter som ville bevara unionen. Det kom till flera sammanstötningar, bland annat i Baltikum, som den blodiga söndagen den 14 januari 1991, så 14 självständighetsivrande litauer dödades av sovjetiska trupper vid tv-tornet i Vilnius.
Alltså är det inte så förvånande när den litauiske utrikesministern Gabrielius Landsbergis (sonson till frihetshjälten Vytautas Landsbergis) reaktion var att "vi kommer aldrig att glömma att [Gorbatjovs] armé mördade civila för att förlänga hans regims ockupation av vårt land".
Nu hjälpte inte detta. Ännu mer hårdföra element i den regering han själv utsett försökte under några augustidagar 1991 genomföra en kupp. Den ryske presidenten Boris Jeltsin tog ledningen för motståndet medan Gorbatjov satt isolerad på Krim. När kuppen misslyckats blev det tydligt vem som höll i taktpinnen och Gorbatjov blev åsidosatt. Sovjetrepubliker förklarade sig självständiga och Sovjetunionen upplöstes formellt den 25 december. Dess siste president Gorbatjov förstod nog aldrig riktigt hur det kunde hända.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör