Det här är Ögonblicket – artikelserien där du får följa med in i huvudet och minnesbanken på en rad FBK-profiler. De ställs inför fem foton och får berätta fritt om känslor, ljud, detaljer och personliga tankar kring ögonblicken.
Idag går vi in i Michael Lindqvists minnesbank.
”På den här bilden har jag en fraktur i foten, men jag spelar ändå för det vet jag inte just då. I andra bytet fick jag ett skott på foten och jag kände direkt att det var något fel, men tänkte ’det kan ju inte vara någonting’. Jag hade ju precis varit borta i typ sex veckor med bruten tumme.
Det är inte så många som vet om det här, men jag fick operera tummen för den var så sned. Jag fick operera in stift. Jag hade kämpat med tummen och när det hände med foten tänkte jag bara ’nej, det kan bara inte vara någonting’, även fast jag fattade direkt. Det var en match man helst vill förtränga.
Dagen efter var jag på CSK här i Karlstad och röntgade, men de tog bara bild från en vinkel och då såg de ingen fraktur. Vi spelade match tätt inpå, och åkte buss till Gävle. Men jag kände att det inte var bra. När vi hade värmning var det ännu värre. Så jag åkte till Gävle sjukhus, där de tog bilder från flera vinklar. Då såg de frakturen.
Det var hemskt att höra. Det var sjukt tufft, jag blev testad rejält rent mentalt. Det var en tung period. Samtidigt lär man sig av det. Men det var en extrem otur att få två frakturer på så kort tid”.
”Det är lite mer glädje i den bilden, haha. Leksand borta var en extremt viktig match för oss. De låg typ femma-sexa och vi låg sjua. Det var en sjukt viktig match runt strecket, för båda lagen.
Matchen blev en punkt på säsongen där vi visade vad vi vill göra. Hade vi förlorat den kvällen hade vi nog missat topp sex. Det var starkt av oss att vinna den matchen. Den var en nyckel till att vi slutade som sexa.
Det är det snyggaste målet jag gjort, i alla fall på högsta nivå. Sen är det klart att ett direktskott i krysset också är snyggt. Jag var extra nöjd med att det var en backhand i krysset (skratt)”.
”Jag tror att det där är 2-0-målet i match sex i Skellefteåserien. Jag tror att jag gjorde 1-0 i powerplay och här gör jag 2-0. Vi kom in som underdogs i serien men kände att vi hade chansen att slå ut dem.
Stämningen i arenan var extremt bra, en ny nivå mot vad jag upplevt här tidigare. Visst minns man oftast det som är närmast som starkast, men stämningen och stödet vi fick i den här serien var ett tecken på att folk började tro att vi hade något på gång och att vi skulle kunna slå ut Skellefteå. Från den här matchserien kändes vi extremt starka. Serien mot Rögle var inte enkel, men en serie där vi verkligen var det bättre laget. Skellefteåserien var jämnare. Det var den tuffaste av serierna, tycker jag personligen.
Vi växte några hack i kvartsfinalerna”.
”Här kände man sig oövervinnerlig. Det är en helt galen känsla. Jag tror inte att den här bilden kan vara från mer än 10 minuter in efter slutsignal. Tiden direkt efter insåg jag inte vad som skett, det var bara en total eufori. Men ju längre tiden gick desto mer sjönk det in. Under matchens gång levde jag någonstans med en inre pessimist, ’fan det kommer skita sig’, liksom och det släppte inte förrän matchen var över. På bilden är de känslorna borta.
Det låter som en efterhandskonstruktion men för mig personligen hade jag en go känsla inför matchen. Under själva matchen vågade jag inte riktigt tro på det. Men dygnet i Luleå hade jag helt ärligt en känsla att vi kommer fixa det.
Under matchen finns så mycket som kan gå fel. Jag vet att många var otroligt nervösa. Det var jag också, men jag höll känslorna i ganska bra balans. Jag gjorde egentligen inget speciellt mot någon annan match, man säger att man ska behandla alla matcher likadant och det tror jag att jag gjorde. Det är klart att jag hamnade i tankar där jag blev nervös, men jag höll det bra ändå.
Jag minns när jag vaknade mitt i natten när det small raketer utanför hotellet och jag tänkte ’de känner ju en rädsla för att förlora’. Då växte man ännu mer.
När Jesses 1-0-mål kom hände någonting i arenan. Det kändes verkligen att vi hade dem på gaffeln. Vi fick ett stort övertag mentalt, det var inte kul för dem att jaga inför en tystare hemmapublik. Nervositeten från dem och supportrarna var väldigt påtaglig för oss på isen. Det var speciellt.
Efter 1-0-målet tänkte jag ’shit – vi gör det. Vi kommer fixa det’ men ändå vågade jag inte tro det.
Jag minns när Linus gjorde 2-0 för då är jag precis bakom honom och ser att han får den rätt tight inpå kroppen, men ändå lyckas vispa till den och får in den. Känslorna bara släppte. Det är svårt att förklara men jag åkte runt där i euforin och bara ’vad händer, vad händer – det här är helt sjukt’.
Hjälmarna kom till oss i båset när det var kanske 10-20 sekunder kvar. Carl Jakobsson kom och skrek med en trunk. ’Ta en guldhjälm, ta en hjälm!' Jag tog av mig den jag hade.
Sen är det svart.
Vi är rätt många i laget som varit här i många år och man har känt av både guldtörsten och guldpressen att vinna. Att känna att man lyckats tillsammans var helt galet härligt. Vi är många tighta kompisar som fick göra det som ett lag. Det var tufft under många stunder att bära den stressen och törsten, så på ett sätt blev det en lättnad också.
Under slutspelet upplevde jag en gemenskap i hela Värmland. Jag pratade med en del folk efteråt, en del grannar som är äldre som sa samma sak. De tyckte att det var så härligt att gå ut på stan och se så många som var glada.
Det är egentligen helt osannolikt att ”Teddan” (Lennström) kom tillbaka. Hade du frågat i oktober-november hade det aldrig hänt. Vi har i alla år sagt att vi vill spela tillsammans. När vi återförenades här efter att jag varit i AIK och han i Karlskoga var det en extrem lycka. När vi återförenades nu var det en sjuk känsla och att vi fick vinna tillsammans är obeskrivligt. Att få vinna med en vän man växt upp med och gått igenom så mycket saker med är speciellt. Nu ska vi försöka jaga fler triumfer tillsammans. Det känns extremt kul. Han är en viktig kille runt isen också, han är alltid glad och sprider en glädje”.
(Lång tystnad)
”Jag har aldrig vågat fantisera om hur det skulle vara. Visst har jag hört om hur torget är. Att kliva upp där.
Vi hade inte sett några bilder från hur det såg ut när vi åkte dit med bussen, så vi visste ju inte.
När jag flyttade till Karlstad bodde jag precis runt hörnet så jag har gått över det där torget säkert 500 gånger. Att stå där inför jag vet inte hur mycket folk. Det går inte att beskriva. Jag kände en samhörighet med varenda en. De fick visa sin uppskattning och vi fick visa vår uppskattning för det de åstadkommit med oss. Det vi gjorde tillsammans. Jag hoppas få uppleva den känslan igen. Det är någonting jag vill tillbaka till, även om jag inte kan sätta ord på hur det kändes.
Jag tycker att det är svårt att stanna upp och njuta och nu i efterhand borde jag kanske ha gjort det mer och tagit in alla intryck men man levde som i trans de där dagarna. Man körde på och var så glad och lycklig. Det fanns inte så många problem i livet. Och de där frakturerna fanns inte då. Jag hade kunnat ta fem till, vad som helst för att få göra det igen.
Några veckor senare körde vi fystester, men de där dagarna av firande satte sina spår på kroppen. Jag har varit bättre i fystester genom åren än den dagen vi återsamlades kan jag säga, haha.
Vi gjorde mycket roligt ihop med laget efteråt, vi reste lite och hade middagar med hela gänget innan vi skildes åt.
Men på den bilden tänker jag inte mycket på fystesterna kan jag säga, hahaha”.
Läs del 1 i FBK-ögonblicket i länken nedanför.
FBK-stjärnorna avslöjar innersta tankarna: "När hjärtat brister är det inte kul"