Diskussionen om huruvida Sverige borde skapa en kulturell kanon, alltså fastslå att vissa verk och skapelser är så betydelsefulla och utmärkande att de förtjänar att ges en särskild status, dyker upp då och då – men debatten får sällan något större genomslag i det offentliga samtalet.
Så här i valtider ges inte kulturpolitiken någon nämnvärd uppmärksamhet. Å ena sidan går det att förstå det. Sverige har just nu akuta problem med skjutningar, rekordlånga vårdköer samt elpriser och matpriser som rusar. Dessutom har vi ett pågående krig i Ukraina. Å andra sidan kommer det, förhoppningsvis redan inom kort en tid med ett mer handlingskraftigt styre av Sverige. Vår nation och vårt kulturarv kommer att bestå, även om vi just nu har stora svårigheter att hantera.
När frågan om en kanon varit på tapeten tidigare har den ofta begränsats till att handla om en litteraturkanon. Den tanke som vanligtvis har framförts är att det borde fastställas en lista med särskilt viktiga böcker som elever får ta del av i skolan. Det behöver inte betyda att det inte finns utrymme för lärare att även använda andra romaner och noveller, men det signalerar att det finns ett litteraturarv som skall få ta plats.
Kristdemokraterna vill exempelvis att skolan skall införa en klassikerlista med litterära verk som alla elever tar del av under sin skolgång. Även Sverigedemokraterna vill ha en kanon. Moderaterna är i grunden positiva men har landat i att det är svårt att genomföra, rapporterar Kulturnytt i Sveriges Radio (31/8). Liberalerna vill att elever skall läsa mer – och gärna klassiker – men har svängt och vill inte längre ha en kanon. Argumentet är att den kan missbrukas.
Men om vi skall avstå från allt som rent teoretiskt skulle kunna bli verktyg i händerna på ett auktoritärt styre skulle vi även behöva avskaffa Sveriges 2 400 byggnadsminnen – kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer som skall skyddas. Och vad skall vi säga om alla de platser som vi har nominerat och fått antagna till Unescos världsarvslista?
Vårt grannland Danmark har sammanställt en kulturkanon som inte bara innefattar böcker utan innehåller åtta kategorier såsom arkitektur, bildkonst, formgivning, film och musik. På listan finns allt från ett tusenårigt vikingaskepp till den danska leksaken Lego. Hans Christian Andersens saga om den lilla sjöjungfrun samsas med Carl Nielsens opera Maskerad och Lars von Triers film Idioterna.
Naturligtvis är en kanon till sin natur symbolisk. Och givetvis kommer en kanon alltid att diskuteras och ifrågasättas. I Danmark har flera alternativa listor föreslagits, bland annat genom en omröstning i regi av Danmarks Radio. Men det visar på att en kanon skapar engagemang och intresse.
Styrkan i en kanon är således inte listan i sig, utan vad den gör med oss. Den tydliggör att det finns ett kulturarv värt att bevara och som vi måste se till att förmedla till det uppväxande släktet. En kanon påminner oss om att kulturella verk kan vara ett kitt som förenar oss människor, oavsett om vi föddes i Karlstad eller Kabul.
Med ett borgerligt styre efter valet borde det finnas förutsättningar att i förhandlingar få till stånd ett arbete med upprättandet av en svensk kulturkanon. Vi kan börja med en litteraturlista, men låt oss inte stanna där.