Från tuff debattör till mjuk akvarellist: ”Ibland kliar det i fingrarna”

Anosh Ghasri lämnade den hätska politiska debatten och klev in i de milda akvarellernas värld. Där trivs han, även om det så här i slutspurten på valrörelsen stundom frestar på att vara tyst.

– Det är klart att det kliar lite i fingrarna! säger han.

Nästan ett år har gått sedan vi senast träffades: då sorterade Karlstadsbon Anosh Ghasri sina målningar hemma i köket inför sin allra första utställning, i Forshaga.

I vintras var han med på sin andra, en midvintersalong på Galleri Ekdahl på Herrhagen i Karlstad, och nu är det dags för hans tredje. Den här gången huserar han på Hammarö Art Gallery, där han är gästutställare i tre månader.

Han är nöjd med sin start som akvarellist:

– Det har gått över förväntan. Det känns som att det var det här jag skulle gjort för 16-17 år sen! säger han.

Vågade äntligen

Då började han måla, men inte i akvarell utan i olja. Idag konstaterar han att han inte borde lyssnat på vissa råd:

– I början var det ”undvik akvarell”, det är krångligt, det tar tid och är inte mödan värt. Nu kan jag inte tänka mig något annat! Jag testade, sen var jag fast. Jag borde inte ha väntat så här länge.

Mellan oljemåleriet och akvarelldebuten hade han också en helt annan inriktning. Kring 2011 släppte han penslarna och kombinerade istället sitt jobb som utbildare med att skriva krönikor och debattinlägg. Han har skrivit i tidningar som NWT, Svenska Dagbladet, Axess och Göteborgs-Posten.

– Det tog ju fart på riktigt, vilket var jättekul! Jag hade det vid sidan av mitt vanliga jobb, så det blev lätt 150-160 procent under några år, säger han.

Sitter på händerna

Han lämnade skrivandet för att han var trött på debattklimatet, men engagemanget lever.

Det är ju snart val; saknar du inte att delta i debatten?

– Jo, det är klart, emellanåt kliar det i fingrarna! Men inte så mycket att jag tar steget att börja skriva. Men när det tragiska hände med Lars Vilks fick jag sitta på händerna. Jag var en stor beundrare av honom och alla som förkastat honom genom åren vände kappan dagen efter... Och sen kom attacken mot Rushdie... Och valrörelsen, jo, det är klart att det kliar lite i fingrarna.

Från hårt till milt

Som skribent gjorde han sig känd som en rak och vass debattör. Hans konst har ett helt annat anslag: det är milt, finstämt, ibland nästan lite gulligt. Där finns inget spår av politik eller tydliga budskap om samhället.

– Hade det varit olja eller akryl hade det förmodligen smugit sig in något sånt. Jag har gått och tänkt på hur man kan göra något mer konceptuellt med akvarell. Det kanske är lite mjukt, och lite mer muntert än vad jag annars kan upplevas, om man läser det jag skrivit, säger han.

Han fortsätter med en fundering:

– Det här är kanske personen bakom texten? Den ser man ju aldrig. Det finns vissa förutfattade meningar om hur man ska vara, om man bara läser spalt efter spalt, krönika efter krönika eller ledare efter ledare. Människan bakom syns ju aldrig där.

Ett andningshål

Den målande människan Anosh Ghasri trivs i sin målarbubbla där han finner lugn och en process att gå helt upp i.

– Jag kan inte göra något annat när jag målar, jag måste vara där och ha koll. Det blir ett space där man kan gå in och andas.

Han prövar sig fram, testar nya tekniska grepp och lär sig hur färgerna lever.

– Det finns massor att läsa också, vilket gör att det blir nästan lite nördigt ibland! Om jag inte målar, så läser jag, säger han.

Fast helt stilla och lugnt är det ju inte alltid.

– Det var ett motiv jag fick måla fyra gånger innan jag blev någorlunda nöjd. Till en början var frustrationen ganska svår att hantera, men nu tänker jag bara ”det blev inget” och försöker ta med något från det också.

Vart är du på väg i konsten?

– Vidare! Det är inget jag kommer att sluta med. Jag märker att det är så oerhört rofyllt.