De flesta av oss känner till berättelsen om David och Goljat: jätten Goljat som är tre meter lång och som ingen israelisk soldat vågar utmana, och som till slut utmanas av en ung herdepojk, David.
Men faktum är att de flesta trots det inte förstått det som är en av huvudpoängerna med berättelsen. Det är nämligen inte berättelsen om hur David fäller Goljat med en sten och sedan hugger huvudet av Goljat som är huvudpoängen. Nej, det är det som händer strax innan det, i Första Samuelsboken 17:38-40, som bär på nyckeln till hur vi ska tolka berättelsen:
”Så klädde han [Saul] David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen – det hade han aldrig tidigare prövat. ’Nej, med allt det här kan jag inte gå’ sade han till Saul, ’jag har aldrig gjort det förr’. Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade i sin herdeväska, sin ränsel”.
Hur hade kampen mellan David och Goljat slutat om David hade mött jätten med kung Sauls rustning, såsom alla förväntade sig? Men David tar inte på sig en rustning som inte passar, han går i stället till det som är hemma för honom. På så sätt vågar han lita på att Gud kan använda honom, att det lilla och till synes svaga kan besegra det stora och till synes oövervinnliga. Som människor kommer vi annars lätt in i bilden av att ett bra ledarskap saknar misslyckanden och tillkortakommanden, att framgångsrika ledare saknar svaghet. Det är ju den bild som ofta ges oss. Men så är det inte: ”Det som ingenting var utvalde Gud” för att säga det med Bibeln (Första Korinthierbrevet 1:28).
För som det var med David, så är det med ledarskap generellt: det handlar om att identifiera sina styrkor, och sedan använda sig av dem. Det handlar vidare om att identifiera sina svagheter, och sedan se till att vi som medarbetare kompletterar varandra. Men ledarskap handlar också om att lära sig; David blev efter hand duktig på att slåss även med svärd och rustning.
Framför allt kan vi lära detta av berättelsen: att i striden akta sig för att ta på sig en rustning som passar någon annan, men som inte passar oss. Ta inte ta på dig en rustning som inte passar, hur storslagen och imponerande den än må se ut. Var dig själv! Lita på att Gud kan använda dig ändå, trots dina svagheter och tillkortakommanden. Minns: ”Det som ingenting var utvalde Gud”. Det är mitt viktigaste ledarskapstips, och det fungerade som synes redan på Davids tid.
Lärdomen vi ska ta till oss är att se till de styrkor Gud gett oss, och använda oss av dem på ett smart sätt – precis så som David gjorde i mötet med Goljat. Att identifiera och ta på oss den rustning som passar oss, och sedan gå ut och bli framgångsrika i striden.