Krimförfattaren har boksläpp på Oxhälja: ”Klart man vill vara med på festen”

Efter två rosade spänningsromaner gör sig värmländska författaren Helén Wigh redo för att ge läsarna en stor och mörk portion värmländsk noir i en helt ny bokserie.

Boksläppet får en annorlunda inramning: hon blir marknadsknalle för en helg.

– Oxhälja är som en fest. Klart man vill delta i den! säger hon.

Annorlunda boksläpp börjar bli Helén Wighs signum. När hennes första bok var ny, i mars 2020, arrangerade hon en drive in-signering(!) vid vackra Högbergsfältet i Persberg utanför Filipstad, där den boken utspelade sig. Andra boken hade hon releasefest för på ett hotell, också i Filipstad.

Nya boken Tukta kommer att möta publiken för första gången till helgen, när Filipstads stora marknad Oxhälja arrangeras.

Filipstad får första tjing

Det officiella boksläppet är visserligen i Karlstad om ett par veckor, den 19 september, men hennes hjärta klappar starkt för födelsestaden Filipstad.

– Jag känner att kopplingen till Filipstad som är stark även för serien, så det känns fel att inte vara här. De får lite första tjing! Det är ju perfekt att göra ett försläpp på Oxhälja. Jag har varit på Oxhälja i hela mitt liv, tror jag missat en gång bara för att jag var sjuk, och jag har alltid haft tjusningen med mycket folk i en stad som kanske inte lever på samma sätt vardagsmässigt. Det är som en fest. Klart man vill delta i den!

”En udda kvinna”

Intervjun gör vi självklart i Filipstad, där marknadsförberedelserna just börjat bli synliga i stan. I boken däremot har Oxhälja just varit. Året är 1950 och huvudpersonen Elin Roth har nyligen tagit över sin farfars antikvariat på Hantverksgatan, trots att hon inte tycker om böcker.

– Hon är en udda kvinna, så till vida att hon inte har framtidsdrömmar om att skaffa familj och inte vill följa samhällsnormen.

Egentligen vill hon bli polis som sin pappa, men får nöja sig med att hjälpa honom.

– Hon har en förtjusning i utredningar och brottsfall som inte ses på med blida ögon i Filipstad. Folk tycker att hon är en underlig figur som kan hänge sig åt något sånt otäckt och hemskt. Hon har svart hår och folk kallar henne för Korpen.

Ett parallellt spår spinns kring 1890 om ett syskonpar som hamnar på barnhem och sedan i fosterhem i Nykroppa.

Ger liv åt svunna tider

Att skriva om svunna tider har visat sig bli Helén Wighs huvudspår i författarskapet.

– Det finns en tjusning i att måla upp en tid som inte finns längre och jag lär mig själv mycket längs vägen. Det är en rejäl utmaning att skriva historiskt, man måste göra efterforskningar och tänka till inte bara en utan flera gånger. Jag drivs av människoöden också, att lyfta fram människor som inte syns i en historiebok där det är kungar och stora händelser och slag. Jag vill visa det vardagliga och det som vanliga människor tampas med, arbetare till exempel, säger hon.

Hon har skrivit om nutid också, men den lockar henne inte alls lika mycket.

– För att jag vet så mycket om den redan! Den väcker ingen nyfikenhet i mig på samma sätt. Jag vill ha inspirationen och nyfikenheten där, för den driver mig framåt.

Finns det nån risk när du skriver så mycket om gamla tider, att böckerna inte har något att säga oss idag, eller är det tvärtom, att vi får perspektiv?

– Kvinnans roll som vi fortfarande pratar om idag är ju en sak man faktiskt kan ta med sig till nutid och jämföra med 1950, som egentligen inte känns som så långt tillbaka i tiden, och sedan tänka tillbaka till 1890 då husbonden hade rätt att aga sin fru. Man får lite mer perspektiv på hur långt har vi kommit och vart vi är vi på väg? Det känns som att det sätter mer färg på vår nutid, att veta var vi kommer ifrån och hur vi har haft det.

Äkta stadsmiljöer

Miljöerna är hon petig med, men hon gör tillägg för berättelsens skull.

– Antikvariatet är påhittat. På Hantverksgatan här fanns ett plåtslageri, Sko-Pontus, tvätthus och lite olika, men antikvariatet har jag placerat här bland husen bara för att ha en frizon till Elin.

Platserna har hon beskrivit med hjälp av gamla bilder och de stämmer så gott att det skulle gå att arrangera vandringar i Elin Roths fotspår.

– Det skulle man kunna göra. Det vore jättekul!

Inleder ny bokserie

Personerna i boken, inklusive Elin Roth, är däremot helt påhittade.

– Jag vill inte orsaka någon oreda i någon annan människas historia och jag vill skriva så att jag inte trampar någon på tårna.

Däremot har hon inget emot att skrämma upp sina läsare rejält och nu kan läsarna ställa in sig på att få bli härligt rädda i flera omgångar framöver.

Tukta är Helén Wighs tredje bok, men också den första i en ny spänningsserie.

– Basen i alla delarna är i Filipstad, men jag kommer att röra mig runtom i Värmland, säger hon.

Hur många delar ska det bli?

– Förlaget och jag har sagt tre till att börja med, men jag har en plan i huvudet till fyra delar. Så tre till fyra, säger hon med ett leende.

”Behöver inte säga adjö”

Att ha en hel bokserie att ta itu med känns spännande, tycker hon:

– Utmaningen är att karaktärerna måste ha en utvecklingskurva över flera delar. Fördelen är att jag får stanna i samma värld under en längre period och jag får vara med karaktärerna mycket mer och lära känna dem ännu mer och utsätta dem för både det ena och det andra. En stor fördel är att jag inte behöver säga adjö till karaktärerna. Det är skönt. Jag lever mig verkligen in i dem. De är som mina kompisar allihopa! säger hon.

Svärta över hela Värmland

”Värmländsk noir” är etiketten som förlaget satt på romanen.

– Det är svärta, brott och den mörka sidan av människor, och serien kommer att utspela sig över hela Värmland, inte bara Filipstad.

Hon kommer att behöva forska en hel del om orter hon inte känner lika väl som Filipstadstrakten och det ser hon som en utmaning.

– Jag tänkte att jag ska försöka att inte bara ta livet av folk i Filipstad, men vem vet vart det landar i slutändan!