Det här är Ögonblicket – artikelserien där du får följa med in i huvudet och minnesbanken på en rad FBK-profiler. De ställs inför fem foton och får berätta fritt om känslor, ljud, detaljer och personliga tankar kring ögonblicken.
Först ut, Linus Johansson.
”Vad säger man egentligen... En sån förlust har jag nog aldrig upplevt innan, kanske under juniortiden. Det var en intressant känsla som speglade sig i kroppen, jag kan fortfarande ta på den. Att bli så utskåpad, att man känner att man verkligen inte vill in på isen. Man försöker ju att typ tacklas eller åka full fart när man kommer in, men det går inte. Folk börjar ställa sig upp och skrika ut oss. Det är inte kul, men det är en del av allt.
Jag kommer ihåg att jag blev intervjuad efter första perioden, vi spelade rätt bra och jag kände att vi nog skulle kunna vända det. När de sen gick upp till 0-3 och 0-4, då trillade målen in från både höger och vänster. Vi hade våra mest trogna på plats och hörde dem skrika. Idrott är ju hjärta och när hjärtat brister för vissa är det inte kul”.
”Det första jag tänker när jag ser bilden är att det är fel sarghörn och att det måste vara avgörandet mot Rögle. Man gör inte 75 mål i slutspelet liksom, så det kommer jag ihåg.
Jag började springa på isen tror jag. I slutet av fjärde perioden, eller början av femte hade vi 15-sekundersbyten och gjorde väl en rusch per byte. Det var kramp i benen, men krampen försvann när jag trippade på tå där (skratt).
Jag tror att Martin (Johansson) var fram till mig först efter målet, men de kom ju allihop i klunga. Jag ville bara hoppa över sargen och sätta mig hos publiken. Det var en häftig match, helt sjukt. Jag kommer alltid komma ihåg stämningen”.
”Det är 2-0-målet mot Luleå (skratt). Jag kommer ihåg själva sekvensen, man åker runt och vi spelar stabilt. Jag har sett Henrik Thoms-videon en miljard gånger tror jag.
Jag vet att jag tänker ’fan har jag nån bakom mig?’ när jag kommer fram mot målet. Jag försöker bara trycka den högt. När den går in vet jag inte hur mycket tid det är kvar, det blir först en sån extrem glädje men då tänker jag ”hur mycket tid är det kvar?’. Teddan eller Linkan säger att det bara är lite tid kvar och då börjar man fatta lite. ’Nu har vi det nästan”.
”Snusdosor kastades in, det var fullständig kaos. Jag kommer även ihåg att jag kände att det inte var klart alls när vi satt på bänken. Hade de fått in ett mål hade det kunnat bli 2-2 snabbt. Röglemålet (avgörandet i semifinalen) var coolt – men det här var det största jag varit med om hittills”.
”Man märkte att stämningen dog av i arenan. I bytet efter var det tek i mittzonen. Jag kände någonting i teket när vi ställde upp. Jag märkte att jag gick in och tog hela punkten. ’Han kan slå av mina armar, jag kan slå av hans – jag skiter i vilket liksom’. Det märktes skillnad i sättet vi ställde upp mot varandra. De andades lite ’det är kört’ och jag kände bara –’vi ska inte ska förlora en puck till’. Allt jag kan göra nu är att gå in och förstöra. Varje puck och varje åkning och varje tackling betydde så mycket, speciellt när det var så lite kvar”.
Lång tystnad.
”Jag tror såhär... När man började tro på det, inte under säsongen när det gick skit, men när vi vinner första mot Skellefteå och andra också, man vågar börjar tro. Det blir nästan som ett filmmanus, från att det är skit och det stormar och alla ska sparkas och är värdelösa tills att man hittar något som är en urkraft. Då är det så otroligt kul med känslor. Och jag har tänkt på nu att man vet inte hur man reagerar när saker händer. Asplund (Jonas, red anm) kom med guldhjälmar när det var 20 sekunder kvar. Jag stod bredvid Prestberg och kastade hjälmen, jag ville kasta den åt helvete bara. ’Stick härifrån, ingenting är klart’, liksom även om det är klart. Den reaktionen. Man vet ju inte hur man reagerar förrän efteråt.
Jag är en känslomänniska och visste att jag kommer gråta. Det inte alltid jag gråter men sportögonblick är någonting...
Jag fick en smäll under matchen och under säg omgång 22 hade jag inte spelat mer, men samtidigt hade jag aldrig någonsin tillåtit någon plocka av mig i sjunde avgörande. Jag kommer ihåg smällen och hur jag mådde och hela känslospelet som gick.
Det är inte alla som får vinna i en karriär, är man en toppspelare i ligan har man stor chans, men det är ändå en otroligt lång väg. Jag tänker på ”Åsa” som tagit tre guld. Det är något extra speciellt. Han är med varje år och försöker och det tar så jäkla mycket på en. Jag tänker på den känslan man är med om, hur dåligt man mår mellan och efter och under matcherna.
Jag tänker på viktnedgång och kindben. När matcherna började, två timmar innan när man kom till arenan var det rätt lugnt. Sen har man har sina grejer, man har sin blödning i ryggen, sitt revben som spruckit eller är av. Det kommer saker hela tiden. Det är sjukt hur kroppen kan reagera när man spelar, man kan inte gå ena dagen men kan spela nästa. När det väl kommer till kritan så löser man nästan allt på något sjukt sätt.
Det är sjukt när allt släpper. När man har vunnit. Man hade lika gärna kunna ha stått där och förlorat.
Det var som att man gick in i väggen efteråt, att försöka skicka i sig en snabb öl efter gick inte heller. Jag fick in en mun och höll på att spy. Jag fick inte i mig någonting på flera timmar”.
”Direkt efter slutsignal var allt så kladdigt, man vet inte vad som händer. Vi var hemma vid 02.30 i Karlstad, och var i restaurangen här uppe i arenan och firade. Jag var hemma 05.30 och la både guldhjälmen och medaljen på mattan nedanför sängen så att jag skulle komma ihåg, jag var rädd annars att jag inte skulle komma ihåg vad som hade hänt när jag vaknade. Men så fort jag vaknade såg jag hjälmen och medaljen och det kändes helt sjukt. Då var kanske klockan åtta på morgonen. Kvalitetssömn (skratt). Jag drog till Swenströmska och tog en macka och gick upp till Viksten. Det var redan då folk överallt, och jag glömmer aldrig hur snälla folk var.
Det säger mycket. Vi har gjort något – inte bara med hockeyn, utan varit trevliga killar och ledare. Ingen snobbighet och hybris. Det är klart att det finns gånger man inte orkar och är trött, men folk i laget har tagit sig tid för människor och man får tillbaka det. Att då kunna ge tillbaka...
Jag har sett drönarbilder från luften över torget när man ser hur mycket folk det är. Överallt. Så mycket folk. Att ge det till dem som stod där när vi hade 0-8 i baken mot Luleå. Det kändes.
Jag såg publikens ansikten, jag ville titta dem i ögonen och se glädjen.
Jag såg tjejerna till killarna i laget stå där vid scenen, de som fått stå ut med mycket skit rent ut sagt. Att leva med oss under ett slutspel är skit liksom. Man lägger sig på kvällarna och tänker bara på sig själv, det är jag den förste att erkänna. Det blir tråkigt för dem i livet. De stod där nedanför, så glada. Jag såg min storebror, hans fru och deras son. Det blev så mycket känslor.
Det kändes inte som att det var mycket hopp innan Skellefteå borta, inför den första matchen. Det var så lång tid sedan Färjestad vann guld.
När man ser klipp från till exempel Olssons Bazaar när bänkar och flaskor flyger... Det är klart vi i laget är glada, ledarstaben, fysteamet, medicin, material, sponsorer, tjejerna, fansen, alla. Det är det som är hela grejen, att fira tillsammans. Inte en enda elak kommentar, bara glädje.
Det var så jäkla kul”.