Vi känner igen argumenten i debatten mot miljöförsvarare från länder med bristande demokrati och rättssystem, skriver Karin Lexén, Erika Bjureby och Gustaf Lind.
Svar till Daniel Åkerman (NWT 17/8).
I en signerad ledartext i NWT 17 augusti hävdar Daniel Åkerman att miljöorganisationers rätt överklaga miljöbeslut sätter ”en grundläggande princip inom rättssamhället ur spel”. Det är en ytterst bekymmersam ståndpunkt.
Miljöorganisationer har de senaste åren tagit flera allvarliga miljöfall till domstol och stått upp mot myndigheter och bolag som har agerat hänsynslöst mot miljön och de som bor i närheten. Den möjligheten behövs, eftersom maktförhållandena ofta är skeva. Det är inte varje enskild villaägare eller hyresgäst som kan, eller vågar, sätta sig upp mot kommunpolitiker eller arbetsgivare i sin närhet. När det gäller till exempel kalhyggen i naturskog får privatpersoner sällan överklaga överhuvudtaget.
Vad gäller Cementaaffären handlar det till och med om våra grundlagar. Trots avslag i såväl mark- och miljööverdomstolen som Högsta domstolen gav ett regeringsbeslut Cementa fortsatt möjlighet till kalkstensbrytning i Slite på Gotland. Beslutet strider mot en av Sveriges fyra grundlagar, regeringsformen. Fallet tas nu till rättsprövning, vilket inte hade varit möjligt utan miljöorganisationernas talerätt, som Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centern nu vill inskränka.
Åkerman vidhåller emellertid att talerätten behövs, men menar att det är de små miljöföreningarna som är problematiska. Åkerman anser att de är för små för att representera allmänheten. Vi menar att en förening med hundra medlemmar mycket väl kan representera exempelvis berörda invånare på en liten ort.
Vi känner igen argumenten i debatten mot miljöförsvarare från länder med bristande demokrati och rättssystem. Där miljöorganisationer begränsas från att verka, drabbas i förlängningen både människor och miljön. Att svenska politiker nu angriper talerätten är därför mycket oroväckande. Miljöorganisationer ser till att det inte skapas A- och B-lag i samhället, där bara vissa förväntas följa de demokratiskt beslutade skyddslagarna. Utan starka miljölagar kan vi varken klara klimatkrisen eller rädda den biologiska mångfalden.
Karin Lexén
Generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Erika Bjureby
Sverigechef, Greenpeace
Gustaf Lind
Generalsekreterare, Världsnaturfonden WWF
Svar direkt: Naturligtvis anser miljöorganisationer att deras eget arbete är viktigt och att rättsfallen de driver är rättfärdigade. Det ligger så att säga i sakens natur. Frågan är dock om deras juridiska särställning ligger i allmänhetens intresse.
Att små organisationer teoretiskt sett ”mycket väl kan” representera de boende är inte skäl nog. Den som söker sig till en intresseorganisation nästan alltid är mer radikal än folk i allmänhet. De egentliga sakägarna kan överklaga på egen hand och är smidigt nog garanterade att representera sina egna intressen. Sveriges problem är knappast att antalet överklaganden är för få.
Tyvärr tycks Lexén, Bjureby och Linds uppskruvade retorik följa samma radikala tendens. Att vilja se över svensk miljölagstiftning har ingenting att göra med utvecklingen i odemokratiska länder. Framför allt inte med förföljelser och mord av miljöaktivister. Debatt om hur allmänhetens intresse bäst tas tillvara är tvärtom grunden för vår demokrati.
Daniel Åkerman
Svenska Nyhetsbyrån