Karlstadsregissören visar pandemitidens ljus och mörker: ”Det svänger”

Karlstadsregissören Kristel Brynskog blev rejält sjuk i corona, men ser ändå positiva effekter av pandemitiden.

En av dem är en helt ny teaterpjäs, inspirerad av och skapad under pandemin och till och med delvis digitalt repeterad.

På lördag, den 3 september, är det premiär för ”I väntan på vadå”.

– Äntligen!

Kristel Brynskog har sett fram emot det länge och snart är det dags för premiär med Folkteatern Järnet, för nyskrivna pjäsen ”I väntan på vadå”, som fått underrubriken ”Tankar och händelser från Livets pauser".

För även om detta är en föreställning som inspirerats av coronapandemin och skapats under denna tid, är det inte bara just denna isoleringstid som berörs, tvärtom:

– Det handlar inte om pandemin, men den var utgångspunkten. Det handlar mer om att fundera över människors livssituationer utifrån olika faktorer som påverkar, och pandemin var verkligen en sådan grej som kickade igång oss att tänka kring detta, slår Kristel Brynskog fast.

Först gick luften ur

Drygt två år har gått sedan Folkteatern Järnet senast satte upp en föreställning. Då var det en pjäs av Joyce Carol Oates som spelades, men teatergruppen hann inte igenom hela spelschemat innan pandemin slog till i mars 2020.

– Vi fick ställa in de sista föreställningarna på våren och då trodde alla att till hösten kan vi spela igen, men så gick inte det och då gick luften först ur lite. ”Jaha, vad ska vi göra nu” – vi satt där på våra Teamsmöten och pratade. Sen, under senhösten, kände vi att vi kan ju inte bara sitta och deppa ihop. Varför inte utgå från den situation vi befinner oss i nu? berättar Kristel Brynskog.

När pesten kom till Florens

Så småningom utkristalliserade sig en idé. Det är ju, som Kristel Brynskog påpekar, inte första gången människor ställs inför situationer som kräver isolering, och skildringar av sådana tider finns det många av.

– Hela föreställningen inleds med Decameron, av Boccaccio, från 1948, om när pesten kom till Florens.

Sedan följer vad som kan beskrivas som en rapsodi av olika aspekter på temat isolering, från antiken till idag.

De goda sidorna också

Och, konstaterar regissören, det är inte givet att allt som skrivits och spelats om pauser i livet är negativa berättelser, för allt är ju heller inte negativt med isoleringsperioder.

– Det finns något gott i det också. Vi har försökt att bygga en föreställning där det svänger mellan högt och lågt. Det svänger, mellan det allvarliga och det roliga, det eftertänksamma och det mer utåtagerande.

Har du själv upplevt några av de goda sidorna under pandemin?

– Ja, det kan jag säga. Till exempel en enkel sak: att det var skönt att inte behöva krama alla människor som kastar sig över en. Jag kramar gärna människor jag har en relation till, men det finns ju de som tycker att man ska kramas så fort man träffar en människa. Sen också det här med att man rår sig själv på ett annat sätt, man behöver inte alltid ta hänsyn på det sätt som man måste i samspel med andra. Man fick tid att även vara för sig själv.

Däckad i tre veckor

Hon fick också, ska väl sägas, känna av de onda sidorna av pandemin.

– Min man och jag levde väldigt isolerat och vi blev ändå sjuka. Jag låg totalt däckad i tre veckor. Jag behövde inte komma in till sjukhus och det vände, men det tog lång tid att få tillbaka krafterna. Första dagen jag var feberfri skulle jag gå till brevlådan 60 meter bort. När jag kom tillbaka var jag tvungen att gå och lägga mig. Sen fick jag en lättare variant i vintras också, men den var piece of cake i jämförelse.

Repetitioner på distans

Pandemin och reglerna den medförde gjorde att pjäsen växte fram med ett mycket annorlunda arbetssätt.

– Vi sågs och pratade digitalt, och ibland kunde vi ses utomhus, och så skickade vi idéer mellan varandra, och jag började skriva ett manus. Det har varit en väldigt spännande process och väldigt speciella förhållanden.

Även repetitionerna har till stor del skötts digitalt.

– Vi kände att nu gör vi vad vi kan för att göra något bra utifrån den situation som är, istället för att bara sitta och gräma sig över att vi inte kan göra som vi brukar.

Teatergruppen Järnet är en amatörteatergrupp och Kristel Brynskog påpekar att den ovissa situationen förstås var än värre för yrkesarbetande.

– Hela kulturbranschen gick ju på knäna och det gick inte att planera, för det var så många osäkerhetsfaktorer. Det har varit speciella tider!