När konstnären Daniel Zausnig och hans svärfar Kent satte igång och skapade tillsammans, blev resultatet ett eget minimuseum.
Det heter Eremiten, är extremt hemtrevligt men också lite hemligt. Hit får bara specialinbjudna komma.
I en värmländsk skogskant står ett litet, grånat hus, som ser ut att ha stått där mycket länge.
Så är det inte alls.
Det är helt nysnickrat, men konstnären och hans byggproffs till svärfar har gjort ett grundligt arbete med att skapa den rätta atmosfären, både inomhus och utomhus.
– Det ska kännas som att man åker tillbaka i tiden när man kommer in här. Själva huset är nytillverkat men i en så gammal stil som det går. Interiören är 100 procent genuin, säger Daniel Zausnig.
– Det är gamla grejer från förr, det är något från Tradera och väldigt mycket från loppis och antik, säger Kent Zausnig, som också plockat in en hel del barndomsminnen i den lilla byggnaden.
– Man samlade på sig mycket saker då, saker man hittade i gamla torp och på soptippar. Folk slängde ju så mycket grejer, säger han.
– Och efter din farfar är det ju mycket också, fyller Daniel i.
– En del av hans fiskeredskap är här, säger Kent och berättar om lak-kojan, som farfarn ibland bodde i om vintrarna och som inspirerat i bygget.
”En perfekt storlek”
En lakkoja är ett slags ministuga som står ute på isen, med ett hål att fiska i och en kamin att värma sig vid.
Daniels och Kents koja är större, cirka nio kvadratmeter, men det är ändå ett behändigt format.
– Det är en perfekt storlek, hävdar Kent.
Det får plats en säng med under- och överslaf, ett litet bord och – inte minst viktigt – en stubbe till stol i ett hörn och utanför dörren står en klassisk ljugarbänk under det lilla fönstret.
– Den här kojan har egentligen allting. Den skulle kunna stå i djupa skogen, vid kusten som en fiskekoja eller någon helt annan stans som tänkarkoja. Det beror på vilken känsla man vill ha, säger Kent.
Grundkänslan de är ute efter för egen del är tydlig:
– Vi vill ha det gamla och det enkla!
Missade uppesittarkvällen
Byggprojektet höll på i ett och ett halvt år och de stressade heller inte. Hela Eremiten-projektet handlar om rekreation och att få till den rätta känslan.
– Vi ville inte bara hafsa ihop det, utan det fick bli de stunderna vi hade tid och möjlighet, säger Daniel.
Dagen innan julafton för tre år sedan var det dags att premiärtända i kaminen.
– Familjen blev besviken på att vi inte var med på uppesittarkvällen, säger Daniel.
– Vi satt ju här vi, konstaterar Kent.
– Den dagen invigde vi en ny typ av tradition. Vi sitter här dan före dopparedagen, säger Daniel.
”Vi blir aldrig klara”
Att det lilla huset kunde invigas betyder inte att byggarduon anser det som färdigt nu. De har fortsatt jobba med inredningen hela tiden och ämnar fortsätta.
– För ett otränat öga så är det nog klart, men vi blir aldrig klara. Vi kommer alltid att samla på grejer, säger Daniel.
Här finns allt från en samling kåsor till fiskeredskap och en bild på Bröderna Cartwright och de har även lådor med grejer i reserv:
– Men vi slutar ju inte att köpa grejer för det, säger Daniel.
Vad kommer aldrig över tröskeln?
– Inga nya plastsaker! Och ingen elektronik. Och ingen ström eller internet! säger Daniel.
Mysigast på vintern
Det viktigaste med Eremiten är ändå inte samlandet eller byggandet. Här är det pausläge som gäller; hit in ska inte vardagens stress nå.
Allra mest är de här under hösten och vintern, för att det är mysigast då.
Stugan är isolerad, men bara lite:
– Sover man här på vintern får man gå upp och elda på natten, men det gör ingenting, för det är också väldigt mysigt. Man får vara vaken en stund och elda på och sen får man sova igen, säger Kent.
– Det är charmen det, slår Daniel fast.
Det sköna eremitlivet
De är här var och en för sig eller tillsammans, men det finns inga krav på att umgås. Det är ok att vara eremit i Eremiten.
Och varför heter stugan Eremiten?
– Både jag och Daniel är fascinerade av människor som bor i skogen som eremiter, förklarar Kent.
– Jag har varit mycket i kolarkojor och eremitstugor ute i naturen och när vi pratade ihop oss och det visade sig att vi båda hade samma intresse, föll det sig ganska naturligt att bygga en sådan, säger Daniel.
– Ibland när vi sitter här, säger vi inte så mycket till varandra heller, för det blir att man sitter i sina egna tankar och tittar, säger Kent.
P1 och Lars Lerin
Tyst behöver det inte vara ändå. Ibland lyssnar de på gamla svenska visor:
– Kalle på Spången och lite sånt där, säger Daniel.
– Inget modernt! slår Kent fast. Och är det inte det, så är det P1 på radion, ingen annan kanal. Vi har en gammal transistor här och har lyckats få in P1 på den.
De har också en annan gemensam favorit:
– Vi lyssnar väldigt mycket på Lars Lerin, hans memoarer. Det är väldigt passande här, säger Daniel och upplyser om att konstnären har en stående inbjudan till Eremiten.
Man cave och museum
En sådan – inbjudan alltså – måste man ha för att få komma in i Eremiten, som skulle kunna beskrivas som en ”man cave”:
– Det får man väl säga att det är. Fruarna vill ju komma in ibland, men de är inte intresserade av att sitta här så värst länge, så det blir väl mest jag och svärfar, säger Daniel.
Han beskriver det som något av ett museum och Kent håller med:
– Det är ju så gamla inventarier och saker så visst, mycket har ju historia här. Det kanske inte är så mycket värde på det sättet, men för oss är det speciellt.
Museum utan biljettkassa
Men det är alltså ett museum utan entrébiljetter, utan offentliga visningar och inga guidade turer ges heller.
– Du är väl typ den första som vi inte känner så som är inbjuden, säger Daniel.
För honom blir Eremiten ibland också ateljé. Annars huserar han med sin konst i en rejäl källarlokal på Herrhagen tillsammans med konstnärskollegan Erik Hjorth, men också i Eremiten finns målargrejer.
– Jag brukar måla lite grann här inne, som en enklare ateljé. Det är helt underbart rent stämningsmässigt. Det är charmigt, men målarmässigt sett är det svårt, för det är så mörkt. När man kommer ut kan målningen se helt annorlunda ut!
Frågan är om inte också själva stugan är ett konstverk i sig. Alla prylar är noggrant utvalda och placeringen är långtifrån slumpartad. Här finns mycket att upptäcka och ju längre man sitter där, desto fler udda prylar upptäcker man, oavsett om det är en finurlig boktitel eller ett långnäst troll som tittar fram.
– Att inreda det här som vi gjort gör man ju inte om man inte har någon typ av konstnärligt sinne, säger Daniel.
– Det är inte bara, för det ska ju vara funktionellt också samtidigt, säger Kent.
Hur är det med nostalgifaktorn?
– Den är hög! säger Kent och skrattar.
Och hur mycket eremit är det i er själva?
– Ganska mycket tror jag! Om jag går tillbaka till när jag var liten, så ville jag bo i skogen själv. Jag gjorde aldrig det, men det var väl en dröm, säger Kent.
– Social är jag, men jag gillar det här livet också. Jag hade nog inte klarat mig utan ett socialt liv, men jag tycker om att dra mig undan och vara i skogen och att vara i kojor. Och allt det där gamla, det älskar vi ju båda två, säger Daniel.