En översexuellt dansande värmlänning...

Minns ni vakterna på Nationalteaterns konsert som stoppade kvinnor från att dansa, som jag skrev om för två veckor sen?

Vakterna såg oproportionerligt nöjda ut och sneglade upp mot scenen som om de förväntade sig beröm av den härskande klassen i formen av Ulf Dagebys öltunneformade kropp.

Han ser dem inte, noterar jag, men jag tänker att han ju uppenbarligen gett dem order att dansen – den där jävla proggdansen som förpestade våra konserter redan på 70-talet, det där k v i n n l i g a dansen – den vill vi inte ha nu på 20-talet heller.

Lite sorgset är det ju.

Och mitt i allt det där står en värmlänning.

Ulf Dageby är kungen och låtskrivaren.

Bredvid honom står den bedårande värmlänningen Mattias Hellberg som vi känner som ena halvan av musikgruppen Hederos och Hellberg. Hellberg är sångaren. Scenpersonligheten. Den djuperotiskt gränslöse konstnären.

Han är från Karlstad medan Hederos representerar Grums, Vålberg och Segerstadbyn.

Hellberg är magnifik. Han intar scenen som en överlevande från Göran Stangertz-land. Ett annat Göteborgskt monument. Hellberg har vinrödlila kostym med kort överdel och en tajt skjorta i samma färg. Han har en översexuell scenaura som skapar fullständigt kaos bland de teckningslärarinneklädda kvinnorna i salongen. Han kryper in under huden på dem medan Dagebys hovsamma bokhållartyp är motsatsen och kyler ner alla starka känslor. Lite som det var med Wiehe och Afzelius, ni minns.

Dessutom sjunger Hellberg sanslöst bra. Hans Bäng Bäng i låten ”Spisa” är en hes och sensuell besvärjelse. Hans ”Kolla kolla” är vacker men raspig.

Han dansar inte, men han får publiken att känna sig som återhållet vackra, sprängkåta, trasigt klädda KFMLr:are i Göteborg 1975 och det är ju som en del av oss vet – i alla fall vi som läst Lydia Sandgrens bok – den allra finaste perioden av mänsklig galenskap som det här landet upplevt.

Kultur? Självklart.

Alla fick ju dansa, dricka kaffe och prata i evigheter om saker som vi inte begrep ett ord av.

Jag gick själv på Journalisthögskolan i Göteborg då och jag minns fortfarande att det fanns tokiga män som på fullständigt allvar talade om att det vore skitbra om Sverige skulle få lite proletariatets diktatur och partiledare Frank Baude talade om att bögar var småborgerliga avvikare och skulle bekämpas och att Stalin var en kanonkille.

Ungefär som när Aftonbladets profilerade elitskribenter kunde skriva att Nato var en större fara för Sverige och Europa än Putin.

Ja, faktiskt.

Jag har bevis. Så aningslöst tokiga kunde chefer på en seriös tidning vara så sent som 2016.

Så kom inte och säg att kultur är enkelt.

Eller, jo, det är det ju. Kultur är s å enkelt. Drick kaffe, samtala hela nätterna och dagarna igenom och drick rosévin eller kanske rödvin om ni nödvändigtvis måste vara lite nostalgiska. Och dansa!

Lyssna på Nationalteatern men ännu hellre på Våroffer av Stravinskij och läs Sandgren och njut av Tjajkovskij och Pusjkin.

Men.

Framförallt dansa.

Viktigare kultur än dansen finns inte. Har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Låt aldrig några stoppa dansen. Inte ens några nitiska vakter eller Putin-undersåtar får stoppa dansen.

Det har jag tänkt ända sen jag såg en dryga fem timmar lång föreställning här i trakten med Västanå teater 1992 där de d a n s a d e Gösta Berling. Då insåg jag att dansen är den främsta kulturyttringen vi känner. Kung David visste det. Drottning Elisabeth vet det. Tony Irving vet det. Leif Stinnerbom och hans fru Inger vet det. Biskop Dalevi vet det.

Jag vet det.

Glöm aldrig det. Dansa.

Eller som den gamla centralpoeten Hans Alfredson skaldade:

”Gammal man, gör så gott han kan, han dansar fan så illa. Hela kroppen rister han; men ändan, den står stilla.”

Gustaf Fröding dansade bortivägen och han förstod i alla fall på ett intellektuellt plan dansens hela väsen och vikt.

Selma dansade väl kanske hellre än bra – eller snarare tvärtom möjligen:

"Där dansades i ytterkläder, där dansades fyrmanspolska, slängpolska, ringpolska, ett ursinnigt dansande var det”, skriver Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga. På ett annat ställe skriver hon att Värmlandspolskan är den underbaraste dans som låter jordens tungfotade söners sulor ”ljudlöst sväva fram över ohyvlade loggolv”.

Selma dansade kanske inte så bra, men hon ville.

Vem vill inte det.

Själv tvingades jag en gång av min söner på ett hedersrelaterat sätt tacka nej till Let’s Dance i TV4. Mitt livs sorg. Men tur kanske. Dans är inte för alla. Inte alla som mig, i alla fall.

I en dödsruna över en kvinna kunde man häromveckan läsa: ”Hon visste direkt när hon fick sjukdomsbeskedet vad hon ville göra innan livet tog slut – hon ville dansa en hel kväll. Och tänk det fick hon! I slutet av maj såg jag henne dansa med sin Anders till Orup och Magaluf live. En dryg månad senare var hon borta.”

Det är det som är basen i all kultur.

Nu kan det sägas.

Vad ni än gör.

Dansa, dansa, dansa.