Vart man en lyser med sökarljuset i rättskedjan ser man samma mönster. Gängkriminalitet som vuxit sig omfattande på kort tid och institutioner som varken är dimensionerade eller utformade för att hantera utvecklingen.

Mest uppmärksammat har situationen på fängelser och i den slutna ungdomsvården varit. Det är enkelt att se att något inte stämmer när det är långa köer för att avtjäna straff och fångar tvingas dela rum. På ungdomshemmen trängs gängkriminella med andra unga. Hotfulla situationer och rymningar har blivit en vardag.

I andra änden av rättskedjan börjar problemen allt mer bli skönjbara. Polisens svårigheter att fullfölja svåra utredningar har varit känt en tid. Om det inte finns uppenbara spår eller givna bevis det ofta med ärenden i papperskorgen.

I början av sommaren visade en granskning från Svenska Dagbladet (6/1) hur utredare och tekniker bränner ut sig inne på polismyndigheten. De är för få och utan nödvändiga förutsättningar att hantera svåra fall. Nyrekryteringar är heller ingen enkel lösning, då det tar lång tid innan man kan hantera komplicerade utredningar.

Konsekvenserna av det som sker går att se i veckans Uppdrag granskning, ”Där mördarna går fria”. Som rubriken på avsnittet antyder har även mordutredningar med till synes stark bevisning slutat i friande dom.

Det är svårt nog att få mordutredningar i gängmiljö till domstol. I fallet som får stå i centrum för programmet vill varken personen som utsatts för ett mordförsök eller någon av de misstänkta som också var på platsen yppa minsta kommentar till polisen.

En blir tagen med blod på jackan och partiklar från vapnet på sin handske. På mordvapnet hittas i sin tur mannens DNA. Efter en hel utredning av ”ingen kommentar” påstår försvaret under rättegången att en okänd person skjutit och sedan lämnat över vapnet till den huvudmisstänkte. Mängden bevis som pekar åt samma håll går inte att ta fel på. Men samtliga inblandade frias.

Frågan i fokus är hur domare värderar bevisning. Om det ska krävas enskilda otvetydiga bevis eller om flera så kallade indicier kan vägas samman för att någon ska dömas skyldig. Bortom rimligt tvivel är ribban som behöver kommas över. Men till slut blir kraven på avgörande bevis helt orimligt.

Det som skulle krävas är att brott fastnar på film eller att ett vittne kan peka ut gärningsmän. Men i gängsammanhang är morden ofta planerade och de inblandade helt ovilliga att säga något. Det ställer höga krav på polisen att fastställa tekniska bevis och på domstolen att kunna tolka det forensiska arbetet och bedöma helhetsbilden.

Fler poliser, utredare och tekniker behövs men är otillräckligt för att göra något åt bristen på uppklarade gängmord. Brister som föranleder nya rekord i skjutningar finns på alla nivåer. Även domstolarna behöver kunna hantera komplicerade fall när gängen skördar fler offer.