Infrastrukturbudgeten kan användas på ett bättre sätt. Inte på andra budgetposter, som Eneroth verkar tro saken handlar om, utan på mer järnväg för pengarna.
Moderatledaren Ulf Kristersson besökte Karlstad i början av veckan. På plats berättade han hur en moderatledd regering tänker satsa på den regionala trafiken. I praktiken skulle det bland annat innebära en prioritering av dubbelspår mellan Karlstad och Kil.
Infrastrukturminister Thomas Eneroth (S) är samtidigt på plats i Jönköping för valrörelsen och tala om det planerade snabbtåget mellan storstäderna. Eneroth menar att Moderaterna inte satsar på tågen, även om det handlar om lika stor budget. Partierna väljer dock att spendera den olika.
Regeringen har ägnat all kraft åt drömmen om höghastighetståg och har inte längre möjlighet att byta spår. För varje utvärdering som presenteras av planerna ter det sig dock allt mindre önskvärt.
Eneroth har tidigare pekat på behovet av att hålla nere kostnaderna. Men det går inte ihop med löften om att korta restider, underlätta pendlande och skapa tillgänglighet till tågtrafiken. Enligt Trafikverkets utredning från förra våren betyder besparingar i planen att stambanorna får färre hållplatser samt att stationerna av kostnadsskäl kommer byggas utanför tätorter.
Det är osäkert om Eneroth väl på plats i Jönköping förklarat att det antagligen kommer behövas extra byten för att ta sig till de nya spåren och väl där ”spara tid”. Mer realistiskt är att det blir än mer krångligare att ta sig genom Sverige. Snabbare tåg men fler byten.
Att fokusera på den regionala trafiken och bygga dubbelspår vid flaskhalsarna är i jämförelse ett bättre alternativ om målet verkligen är att göra spårtrafiken till ett enklare val för pendlare. Färre förseningar och mer pålitliga avgångar är det säkraste sättet att få fler att välja kollektivtrafik.
Istället har regeringen fixerat sig vid trafiken mellan storstäderna och hastigheten som tågen kan uppnå. Främst handlar det om att försöka konkurrera ut inrikesflyget. Men visst finns också en attraktion till det grandiosa i snabbtågen. Kosta vad det kosta vill.
Sverige saknar dock befolkningsunderlag för att göra den typen av infrastruktur ekonomiskt hållbar. Om det ska gå behöver en stram budget hållas, vilket är helt orealistiskt, såväl som att nästan alla resande väljer tåget.
Om andra större projekt är något att gå efter kan man snarare räkna med att projektet går katastrofalt över budget. Att stationerna hamnar utanför tätorter lär leda till att resenärer väljer bort tåg till fördel för bilen snarare än tar sig mödan att byta färdmedel flera gånger.
Trafikverket pekar själv ut ett antal mindre projekt som skulle underlätta resandet. Visa skjuts nu på framtiden eller blir inte av. Upprustningar och läggande av mer spår skulle dock innebära en positiv effekt för fler och minska riskerna med att välja tågen.
Stora projekt behöver också betala av sig. Regeringen har dock inte visat hur detta ska uppnås ens på sikt med snabbtågen. Istället bottnar det i fria fantasier om att stoppa flygande och tankesätt om att det nog blir bra bara intentionen är rätt.
Men det är inte de rödgröna som måste betala av lånen. Infrastrukturen berör hela landet. Pengarna borde spenderas därefter.