Efter drottning Sonja väntar en stadsnära Göteborgskolorist i gästhallen hos Lars Lerin på Sandgrund.
Verken till utställningen med den fritt målande konstnären Ragnar Sandberg har Lars Lerin hämtat i sitt eget konstförråd.
– Jag tycker om att det finns platser där sånt här samlas och inte bara sprids ut. Jag lever ju inte i evighet, säger han.
En rejäl kö ringlar utanför konsthallen redan en kvart innan den öppnar för dagen och det har varit en bra sommar på Lerins Sandgrund. Pandemitiden har ebbat ut och publiken har hittat tillbaka med råge.
– Vi har inte tittat på siffror än hur mycket mer det är i år än i fjol, men det är ju skillnad. Det var väl någon dag det var över tusen personer här. Det var nog rekord, säger Lars Lerin.
Sommargästerna på Sandgrund har fått uppleva både Lars Lerins egen konst och en gästutställning med norska drottningen Sonjas grafik och keramik.
Stor samling i förrådet
Nu möter Lerinmuseet hösten med en ny gästutställning, där den folkkäre konstnären åter lyfter in en av sina egna konstnärsidoler i gästhallen: ytterligare en av Göteborgskoloristerna.
Tidigare har han visat Inge Schiöler och Åke Göransson. Nu är det Ragnar Sandberg (1902-1972) som lyfts fram ur förrådet.
I detta förråd har Lars Lerin en stor samling konst av den Göteborgsfödde Ragnar Sandberg. Det är framför allt den tidigare delen av Sandbergs konstnärliga produktion som han siktar in sig på, både i samlingen och i utställningen.
Lekfull och frimodig
– På 20- och fram till början av 40-talet då han var den lekfulle, lite barnsliga och frimodigare konstnären. Sedan hoppade han liksom ifrån det. När han blev professor och flyttade till Stockholm gick han in mer för det intellektuella bildbyggandet. Då blev det något helt annat, kanske lite torrare och mer geometriska målningar än det här frejdiga och roliga med kor och med människor på bryggor. Det var roligare när han tog till sig människor och landskap rätt ifrån hjärtat utan tankevägen. Jag gillar den perioden bäst, men samtidigt är det intressant att se hur han utvecklas, säger Lars Lerin.
”De är väldigt fria”
Ragnar Sandberg-bilderna han visar på utställningen ger intryck av stor frihet, både i form och färg. På så sätt är han en typisk Göteborgskolorist.
– De är väldigt fria och litar mycket till färgen och vill väl behålla barnasinnet.
Samtidigt finns det olika linjer i koloristernas respektive konstnärskap.
– Schiöler var så hämningslös, bara öste på direkt från hjärtat, Sandberg var mer förfinad och nöjde sig inte, utan ville hela tiden testa nya färgkombinationer. Mycket omöjliga, som inte skulle kunna fungera, men som han ändå testade. I skuggan kunde det bli grönt för att det tog färg av en neonskylt eller så.
Inte bara idyller
Det är härliga stämningar, fräcka färgval och en hel del roliga figurer, men alls inte bara idylliskt i den Sandbergska bildvärlden.
Här finns också bilder på flyktingar från 40-talet, ruffa hamnmiljöer och beväringar med gevär. Och:
– Han var väldigt intresserad av krigskartor, så han ritade alla slag och sånt där, säger Lars Lerin och visar en detaljerad kartmålning från Karelska näset.
– Det hade han som en hobby eller vad man ska kalla det.
”1900-talets klassiker”
Lars Lerin tycker att Göteborgskoloristerna står sig bra, oavsett hur trenderna går i konsten.
– De tillhör 1900-talets klassiker. De finns alltid med, det berörs inte av uppgång och fall på marknaden, de är svensk konsthistoria. Det är bland det finaste man kan se bland måleri, säger han och tillägger att många konstnärer tagit dem till sig och inspirerats av dem.
Koloristerna själva hade förstås också inspirationskällor.
– Jag tror han sett ganska mycket på Bonnard. Samtidigt har han förvandlat detta till något bohusländskt, göteborgskt, säger Lars Lerin.
Genom utställningarna påminner han om koloristerna, deras liv och deras konst.
– Jag tycker det är roligt att levandegöra dem. Det här med kolorismen, där nästan bara färgen pratar, det är lätt gjort att det hamnar i skymundan av det superrealistiska, som folk har lätt att ta till sig. Då tycker jag det är kul att visa sådant här. Det är andra värden i det.
Jag lever ju inte i evighet, så då är det ändå kul att någon som har intresse av det kan plocka fram det sen.
Han har redan planer på fler utställningar i samma anda. Han nämner två Göteborgskolorister, Ivan Ivarson och Karin Parrow (syster till Evert Taube), men också Erling Ärlingsson och Sven X:et Erixson.
Och konstsamlingen växer, inte minst tack vare besökssiffrorna: konstinköpen finansieras med biljettintäkter.
– Jag tycker om att det finns platser där sånt här samlas och inte bara sprids ut, säger Lars Lerin. Jag lever ju inte i evighet, så då är det ändå kul att någon som har intresse av det kan plocka fram det sen.
Han skräms inte av frågan om vad som händer ”sen” med konstsamlingen.
– Den får de ta över. Det blir ju inte så att Junior delar ut dem hit och dit. Om vi nu ska prata om döden, så får väl kanske kommunen ta hand om det eller någon stiftelse och sedan får Junior sköta familjen och kanske sitta i kassan, säger han och skrattar.